Leva?

Och det snurrar och jag skakar
tårarna rinner och kinderna hettar
tanken som far genom huvudet
Att du förtjänar inte mer än detta
biter sönder mig på insidan
och såren är uppenbara
även på utsidan.

Är det såhär det ska vara,
att leva?

Natt

(Jag har räknat dagarna i smyg)
sen sist jag ville slänga stolen i väggen
sen sist jag grät och skakade och inte visst vart jag skulle ta vägen
sen sist jag slog blåmärken på kroppen med knytnävar
sen sist jag föll ihop på golvet av illa dold ångest

sen sist jag ringde någon i panik.

Det är svårt att få siffrorna rätt
när fingrarna darrar och ögonen flimrar
och signalerna som inte besvaras av
Amanda eller Isabell besvaras åtminstone av någon
till slut
och i andra ändan undrar Cecilia om jag är ledsen
och under nästkommande 44 minuter vräker jag sorger över C

När telefonen ligger på sin plats igen
(när Petras hjärta och hjärna ligger på sin plats igen)
så går jag till sängs
efter att ha tillbringat en halvtimme (för mycket)
framför datorskärmen i meningslös väntan på dig.

Och redan när jag trycker av skärmen är allt förutbestämt
Så jag ligger i sängen med ödet framför mig,
i sin förpackning och inplastad.
Men efter en halv sida i boken försvinner förpackning och plast
och chokladbitarna
försvinner in i munnen, genom strupen och ned i magen.
Nötterna får det att ömma i mina tänder (och i strupen)

När tandborstningen är klar, efter chokladförpackningens sista bit är borta
så spottar jag inte chokladbrun saliv
utan färgen på tandkrämslöddret som försvinner ned i avloppet med vattnet
är blodrött.

Du

Och jag har väntat
jag har väntat och räknat
sekunder
minuter
timmar
och
dagar
Men du ändrar dig visst inte

För vem vill ha en flicka med blåmärken på armar och ben
För vem vill ha en flicka som smakar salt att kyssa

Men det blir så
när man varit ensam för länge
att det är lättare att slå
att det är lättare att gråta

Vet du om
hur ont din röst gör
i mina öron
just bara för att
det är din röst

Living and loving

Jag vill inte leva mer,
jag vet,
det låter brutalt.

Men sanningen är sådan ibland,

för visst ska man väl inte vara rädd för att sluta ögonen
rädd för att se saker som inte finns
för visst ska man väl inte vara rädd för att pausa musiken
rädd för att höra saker som inte finns
för visst ska man väl inte vara rädd för att släcka ljuset
rädd för att känna någons händer greppa om mina armar och ben, skaka hårt och länge, skaka tills jag gråter. Och när gråten kväver mina fantasifoster, då gråter jag istället tills jag skakar. Tills jag ligger på golvet utan att kunna röra mig och allt som finns omkring mig är
vaga skepnader
tysta röster
stilla monster

Jag tappar taget om mig själv mer och mer
och när jag brister ut i gråt,
för att de spelar Timo Räisänens "sixteen" på radio
eller för att jag känner Teodors parfym sväva i korridoren.

'Cause we were living and loving,
och sånt går ju inte när man är själv.

I ditt fängelse, bakom dina murar

Det har aldrig varit lätt att riva murar
för de är ju en gång uppresta för att fylla ett syfte

Men du har fiendesoldatena
på ditt eget land nu
Du är inmurad med din värsta fiende
du är inmurad med dig själv

Men älskling
genom att lägga fler stenar på muren
kommer du aldrig ut
Och jag ser dig varje dag
du ser gråare ut för varje sten
(för varje missad måltid)
Så älskling
hjälp mig riva murarna
låt oss riva dem ihop
tills vi båda är fria
tills vi båda brutit oss ut

(För visst var det aldrig någon som trodde att
det var vackert innanför stängslet i Auschwitz?)

H

Jag vill inte vara mer
här.

I 37 minuter följde jag tågspåret
fram och tillbaka längs Skövde resecentrums perrong.
Broder Daniel fyller mig med känslorna
som jag själv inte orkar känna.
Henrik Berggren stjäl mina ord.
Och min egen Henric
står ut med mina förvirrade sms
fastän det var 56 dagar sedan vi sist pratade
och 256 dagar sedan vi inte längre var vi
utan du och jag.

Pojken av pop

Den knallrosa lyspinnen från förbandet Adventure Kid
upptar hela mitt synfält
trots att den bara ligger i bakgrunden
av högarna med skräp på mitt rum
Den brunhåriga poppojken med smilgropen i kinden
upptar hela min tankeverksamhet
trots att han inte är i närheten av mig
utan sex mil ifrån mitt stökiga rum

Mitt i natten knappade nyfikna fingrar
nyfikna ord
på mobiltelefonens display
Och en hel dags envist väntande
får mig att tro
att din telefon kanske inte kopplar med min
att din telefon kanske undviker min
Eller är det bara du som undviker mig?

Hans lukt

Jag ska aldrig i hela mitt liv skaffa en labrador

Jag var på bio
killen i stolen framför mig
luktade som Teodor
luktade som min

Fast jag vet ju
att det finns inte längre någon som
luktar min
För jag har ingen som
luktar Teodor
längre

Den sista striden

Nu tänker jag inte ge mig själv fler chanser
att misslyckas.




Nu ska du vinna,
du som för ett år sen,
i vintermörkret,
kontrollerade varje mitt steg.




Fjäderlätt och vit.

Vackra du

Jag är t-j-o-c-k i halsen som aldrig förr,
när ögonlocken faller ihop hettar det där bakom.
Febern hänger i luften,
precis som lyckan.

Så glad som jag är nu har jag inte varit sedan den 23:e juli skulle jag gissa.
Sista dagen med dig.
Nyss skickade jag iväg ett lite för modigt sms, men jag kunde knappast låta bli, jag har hållt mig hela dagen. Vill inte verka efterhängsen eller påträngande.
Men han är så fin-fin-fin.

Jonathan.

Jag smakar på ordet där jag går på gångvägen tillbaka till skolan,
jag smakar på ordet och ler för mig själv.
Han är så fin att det gör ont. Han är för fin för mig,
men fortfarande backar han inte, kliver bara vidare frammåt.
Och han snurrigt, röriga, vackra sms. När det vibrerar till i fickan, på bordet eller i sängen. När det vibrerar till och han vill veta hur jag har det, vad jag gör. När det vibrerar till och han undrar vad jag tänker på, vad jag vill.

Jag vill allt, allt, allt.
Men han vet inte.

Med armarna om honom, på honom,
i hörnet av Teaterladan i lördags.
Hjärtat slog hårt och fort,
liksom Kristian Anttilas komp.
För varje sekund så ville jag ha honom lite mer än sekunden före.
För varje sekund så fyller han upp mig känslan som jag trodde hade gått till sömns utan att ha för avsikt att någonsin vakna igen. Han fyller mig med
kärlek.

Och när Susanne säger åt mig att det är jag som har gjort mig förtjänt av honom så skakar jag på huvudet, för det är inte sant.
Jag förtjänar honom inte, men det vet han inte om än. Inte än...

Lalal <3 Is this love?

As I lay me down to sleep I can't see for a thousand dreams.

Meet me in Montauk

Lite mer värme.
Lite mer kärlek.

Det är så ofattbart tomt,
att vrida sig mellan lakanen. Inatt.

Det är så ofattbart ensamt,
att kika ut på stjärnorna. Inatt.

Det är så ofattbart svårt,
att bara vara.
Inatt.

Störd

Det rycker i kroppen och jag är rastlös.
Går fram och tillbaka till köket för att om och om igen konstatera att kylskåpet inte innehåller vad jag dör efter att få nu. Smaka, känna, lukta.

Choklad.

Jag börjar snart gråta om jag inte får choklad,
nej,
vänta.
Jag gråter ju redan.
Osynliga tårar tjocknar i min hals, fingrarna går som raketer över tangentbordet för att inte hjärnan ska hinna tänka på chokladchokladchoklad.

Jag tror jag bryter ihop.
Jag tror att jag är allvarligt störd.

Repeatedly

Fan, jag är ju alltigenom förstörd.

Ingenstans finner jag ro. Ingenstans är för mig.
Det är en värld för alla utom mig,
mig står världen enda upp i halsen.

Och jag har fått nog.
Igen. och. igen. och. igen.

Snurra min värld

När ångest övergår till apati.

Ibland, ibland känner jag mig bara så mörk.
Tårarna rinner fortare än tankarna.

Nu,
när löven faller från träden,
när kylan biter i kinderna,
när morgonen är mörkare än natten,

det är då jag överväldigas.

With itchy feet and fading smiles

Jag satte ner blyertsspetsen mot pappret,
men inget hände,
handen gled inte framåt för att forma ord.
Stilla, med spetsen mot pappret.

Och plask så träffade den första tåren pappret.

Då glider pennan, far över det tårvåta provpappret. Ett grått blyertsstrack från vänster till höger, blir svagar och försvinner över kanten och ut på bordet.
Alldeles stilla sitter jag, som om jag var rädd att skrämma någon. Men rummet är tomt, sånär som på mig. Och högar med matematikböcker.

Jag hör steg utanför dörren, spänner hela kroppen av rädsla.
Snälla, låt det inte vara min lärare.
Jag hör någon smälla i en toalettdörr och jag rycker förskräckt till.
Vill gömma mig under bordet, som ett litet barn.


Med ryggen mot dörren och de små fönstret sitter jag med ett tomt provpappet materialförrådet. Förargad på mig själv över att det enda spår jag lämnar på pappret är bulorna som blir när mina tårar torkat. Inga långa mvg-svar, inte ens halvkorta g-svar kan jag förmå mig till.
Bara tomma rader.

Och sen är blyertsspetsen på armen.
Gnager djupare ner i huden. Röda ränder framträder längs med handlederna. H:ets konturer fylls i till hela armen hettar och bränner.
När jag hör steg utanför dörren drar jag snabbt ner ärmen på tröjan och smärtan skär genom hela kroppen. Ömmar och svider.
Jag förstår vad jag precis gjort. Plockar i pennorna i pennfacket och stänger det. Reser mig fort, stolen vippar till och faller bakåt. Jag fångar den i farten och rusar ut genom dörren. Med ögonen på tårna smyger jag in till läraren i klassrumet. Lämnar provpappret. Viskar att jag inte mår bra och glider fort ut genom dörren.

Trappan
korridoren
skåpet
cafeterian
toaletten.

Hey you, out there in the cold

Skakar yoghurten, drar av locket.
Sked, efter sked.
Dom har för små skedar!
Jag hinner inte,
det går inte fort nog.

Don't give in, without a fight

Tårarna kommer igen,
när jag slänger den tomma förpackningen i papperskorgen.
Jag skakar där jag sitter på toalettlocket.
Och inget fyller min tomhet
lika bra som mat.

But it was only fantasy

Pappret kring kexchokladen försvinner,
följer efter yoghurtförpackningen.
Första biten låter jag smälta i munnen,
en kort stund, innan jag biter i det krispiga kexet.
Jag släcker lampan.

The wall was too high as you can see
No matter how he tried he could not break free
And the worms ate into his brain

Någon rycker i dörrhandtaget,
jag hör fniss, skratt och prat utanför.
Jag hör mina klasskompisar
på väg mot matsalen
utan mig.
Utan att ägna mig en tanke.
Petra, vem?
Stelnar till för ett par sekunder.
Petra, vem?
Det här är inte Petra,
som sitter gömd på toaletten.

Always doing what you're told, can ya help me?

Sista biten försvinner ner mot magsäcken
samtidigt som musiken tonar ut.
Jag reser mig,
låter iPoden falla till golvet.
Sladden lossnar.
Tänder lampan,
ser mig själv i spegeln,
låtsas som om inget har hänt.
Lämnar toaletten

jag är som alla andra.

De senaste fyra minuterna och fyrtioen sekunderna har aldrig hänt.

Together we stand, divided we fall

Du förlorade ditt krig du står ensam kvar

Jag är på botten.

Jag är helt apatisk inför det faktum

att medan jag tvingar tillbaka tårar,

att medan jag ljuger mig söndrig,

så seglar ett liv förbi.

Jag missar dag efter dag för jag är så uppe i mig själv.
Så rädd att förlora något som aldrig går att vinna.

Tårfrossa

Jag är så arg-så arg-så arg.
Jag vet inte på vem, om det är på mig, på honom eller på vad?!

Jag satt och tittade på bilddagboken, Jos hade lagt upp bilder.
Bilder på honom.
De hade varit i Göteborg och för varje bild blev sprack jag ytterliggare.
Jos är ju världens gulligaste, det är inte hennes fel att hon har lagt upp bilder på honom, de är ju kompisar. Det är bara mitt fel, att jag reagerar så dumt.
Jag sprack tills jag bara var var fragment av splitter.
Varenda tår jag samlat på mig rann ut genom mina ögon som nu var som vidöppna kranar. Fullt påskruvade och det forsade.
Jag grät,
tills jag spydde.
Sen grät jag lite till.

Jag skakade i kroppen likt feberfrossa.
Skakandes ställde jag mig i duschen.
Hoppades att vattnet skulle skölja bort alla minnen så jag slapp tänka mer.
För att jag tänker på är då, då, då.
Jag tvålade mig hårt med peelande tvål. De små kornen.
Jag gnuggade till huden hettade innan jag spolade med ännu hetare vatten.
Och trots det skakar jag fortfarande,
jag skakar, jag huttrar som om jag frös.
Men ändå, är det nästintill olidligt varmt.

Nu vill jag bara somna, låta det bli morgon.
Jag vill tillbaka till rutinerna, rill mönstret.
Jag vill tillbaka till skolan.
Och jag vill glömma dig.

Nej, det vill jag inte. Det vill jag aldrig.

Urblekt

Jag vill inte sova, jag vill inte äta.
Jag vill inte leva.
För vad spelar det ändå för roll nu,
när jag vet
att jag aldrig mer kommer få ligga i din famn, aldrig mer kyssa dina bara axlar.
Jag kommer aldrig mer ligga bredvid dig och känna värmen från din hud medan dina andetag följer mig in i sömnen likt en alldeles egen väktare.

Och ikväll hittade jag mig själv sittandes apatisk på golvet,
kinderna var våta som asfalten utanför fönstret,
vägen som himlen har släppt sina tårar över sedan världen vaknade.
Jag fann mig själv sittandes på den blårandiga mattan
och önska livet ur mig själv.
För Petra, du är värdelös.

Och medan jag tvättar händerna i handfatet tills fingrarna liknar russin
betraktar jag min spegelbild.
Två urblekta blå ögon möter min blick, och ansiktet, det är så tungt.
Inte ens mina nyvunna fräknar orkar lyfta det.
En grå, råfuktig kind med mörka ringar längs ögats underkant.
Och munnen, med mungiporna som envist pekar neråt.
För du är sjuk, sjukligt ful.

Nog för att Skejtaren var snygg,
men han är den tråkigaste någonsin.
Och jag vet,
det är ditt fel.
För nu
är alla tråkiga.
Utom du.

Hem

Jag grät.
Inte på morgonen, inte på stationeninte när vi sa hejdå och jag fick en puss i mitt vilda hallondoftande hår utan mellan Vänersborg och Vargön.
Det droppade krokodiltårar från mina ögon medan jag letade efter mitt fritidskort i väskan. Konduktören sa bara helt vänligt att jag kunde leta en stund så kunde han komma tillbaka senare.

Och när vi satt på stationen och väntade på tåget som för sista gången skulle ta mig bort från dig blåste vinden så mina ögon tårades, sa jag. Men de tårades av dig och inte av vinden, men jag tror du förstod det.

Inte så säker...

Jag minns att det sista jag tänkte innan jag somnade igår var "jag ger upp", jag funderade på att kliva upp och skriva det i mitten på ett papper i dagboken men lät bli eftersom jag redan hade varit upp två gånger, uppe och förvirrat dig.
Jag låg där i natten som långsamt ljusnade. Ena stunden tätt intill honom för att njuta in i vad jag trodde var det sista, nästa stund rullade jag över med ryggen mot honom och undvek att så mycket som snudda vid honom. Jag hoppades att han på ett mirakulöst sätt skulle vakna och vara alldeles pigg, han skulle läsa mina hopplösa tankar och sedan hålla om mig hårt och lova att aldrig någonsin lämna mig.
Det hände inte. Han sov.
Men vid ett tillfälle måste han ha vaknat till åtminstone en gnutta. Jag hulkade och snyftade, höll tillbaka och försökte släppa lös, på samma gång, alla stora tunga tårar inuti. Det var sannolikt de ljuden, eller mina vridande ben och skakande kropp som väckte honom. Sedan rev mina långa naglar längs med kroppen. Huden hettade. Han höll tag om mina armar, hindrade mig. Istället lät jag naglarna sjunka djupt in i huden, de gjorde märken som pulserade i en lång stund efteråt. När han höll i mig, tvingade bort mina händer för att jag inte skulle skada mig själv (Ja, det var precis vad jag ville. Jag ville riva djupa sår, blödande sår, längs nyckelben, överarmar, mage, lår) då lugnade jag ner mig. Han föll tillbaka in i sömnen med armarna fortfarande om mig. Jag låg vaken och kände skinnet bränna. I den stunden,

hatade jag mig själv
igen.

Korsberga 12 --->

Ikväll var världen grå.
Jag susar fram över den grå asfalten med dess sprickor och bulor.
Jag susar fram och lungorna fylls med de grå blommorna, de grå träden och den grå, grå vindens dofter. Det fyller mig till bredden av gråhet och gör mig gråast.
Utan dig vid min sida förblir jag enbart grå och dina ord ekar i mina öron.
"Egentligen verkar det som du tycker om att må dåligt eftersom att du inte tycker att du förjänar att må bra, och det är dumt."

I fyrtiotre och en halv timme nöjde jag mig.

Sedan lyftes jag över kullarna, sedan flögs jag nedför backarna.
Gråtandes, svettandes tvingades jag att trampa varv efter varv.

Stubbe efter stubbe kom till liv men dog lika hastigt när jag närmade mig. Men en grävling mötte jag faktiskt, den ryckte förskräckt till och pinnade fort in i skogen när den hörde mig komma nedför backen på min lila cykel.

När jag passerat skyltarna som berättade att jag nu var inne i Korsberga, bromsade jag cykeln och vände tillbaka. Tolv kilometer tillbaka.

Jag klänger mig fast vid morgonens vackraste färger

Kvällen tog inte slut när jag hade stängt av datorn och släckt alla lampor.
Kvällen började när jag med joggingskorna i handen smög ut genom altandörren.

Jag fyllde natten med mina rispiga andetag,
jag sprang med starka, lätta steg.

Vid Hammarsvägen stod cykeln jag hade lämnat där tidigare på dagen,
vid busshållplatsen.
Jag stoppade nyckeln i låset och vred om.
Klick, och låset föll tillbaka.

Jag tvingade på den tidigare så lugna, tysta natten mina snyftningar, mina hulkningar och den eviga hostan som retas med mig där jag satt på cykeln.
En lägre växel
betyder
fler varv på tramporna.
Mer jobb för benen.

Stubbar blev till män, buskar till hundar och avbrutna blommor till ormar.

Natten tog mig långt bort, eller var det egentligen jag som tog natten?
Tvingade mig på den, lät den ovillkorligt lyssna till mina desperata, yrande samtal med mig själv.
Inte förrän 31 minuter hade förflutit, inte förrän skriken i mig hade tystnat,
inte förrän jag hade vänt för att cykla tillbaka
såg jag hur morgonen blygt hade smugit sig fram, mellan rosenbuskar och björkar.

Nattens tusentals blågrå nyanser klädde sig istället i morgonens vackraste färger;
orange, aprikos, rosa och där vatten mötte mark låg strimmor av lila.
Fortfarande klängde blågrå molnsjok sig fast vid trädens toppar,
som om de var rädda att segla iväg med vinden, försvinna.

Och jag är molnsjoken inatt.
Jag är så rädd.
Jag klänger mig fast vid det jag föreställt mig vackert.
Jag är rädd att segla iväg och försvinna om jag inte får vara tillsammans med de vackra morgonfärgerna. Släpper jag mina morgonfärger, seglar jag då iväg till en Ingenhet?

Tanken på att jag skulle bli en ingen skrämmer mig.
Morgonfärgerna gör mig till en någon.

16 minuter och 11 sekunder

Jag har just lagt drygt en kvart på att äta en halv banan.
Det går inte alls bra...

Tragiskt vacker

Tyvärr finns det inget kvar av nyponsoppan som var min middag ikväll.
Den hann bara ner, och sedan upp.
Jag hatar att spy.
Det är hemskt att sitta där, lutad över toalettstolen och se den glänsande vita bottnen i toalettstolen. Skräck över att inte veta vad som kommer och ner det kommer. När munnen sedan reflesxmässigt öppnas och man blir tom, tom, tom. Svetten och tårarna. De förbannade tårarna kommer fortfarande, trots att anledningen var logisk. Det var inget frammanat, ändå kom de hårda, tysta tårarna. Rullade över mina hettande kinder. Hängde där och dinglade innan de förtvivlat släppte taget och följde efter nyponsoppan.
Jag tryckte sakta ned spolknappen, hörde hur allt försvann iväg. Vred mig långsamt och satte mig på toalettlocket. Såg mig i spegeln, "Hur kan man se så tragiskt vacker ut med luggtesar klistrande mot panna, ögonfransar ihopklistrade av gråt?", tanken for genom mitt huvud. Jag satt där och kände mig ovanligt nog vacker.
Vacker och tom.
Jag borstade tänderna tills tandköttet brände, låste upp dörren och stapplade ut till matbordet. Slog mig ned, igen. Framför mig stod en halvfylld tallrik kvar. Smält grädde bildade ett virvlande mönster i den blaskigt röda soppan.

Perfekt betyder felfri

Igår fick jag tillbaka hörförståelsen från tyska, nationella.
33/34,
och ändå lämnade jag inte klassrummet nöjd.
Nej, jag kände mig fortfarande otillräcklig, inte bra nog,
inte perfekt.
Jag kommer aldrig bli perfekt,
inte i mina egna ögon. För perfekt för mig betyder felfri.
Jag kommer aldrig, aldrig bli felfri. Det är en sanning.

När blir man perfekt, kan man någonsin bli perfekt?
Kan man vara felfri?
Ja.
fulländad,
fullkomlig,
utmärkt,
felfri,
idealisk,
mönstergill,
otadlig,
oklanderlig,
bra på alla sätt,
tipp-topp,
mästerlig,
finemang,
utsökt,
utomordentlig,
hundraprocentig.
Ja, det är klart att man kan vara perfekt.
Men för min del är det ouppnåeligt ideal.

33 av 34 är inte felfritt, är inte perfekt.

Grå regndroppar speglar sig i mina ögon

Drip-drop, drip-drop.
Tårar faller från himlen, blöter ner och tynger en morgon fylld av
gröna blad och blommande träd. Den grå himlen känns varm och omfamnade, trots sin bleka grå färg så bullar den upp sig ovanför tallarnas toppar och håller löftet om att finnas där för mig varje dag och varje natt. Dagens väder klär mig förträffligt.
En ensam, orolig natt har förflutit. Så allena i min säng, i min säng som inatt tycktes mig enorm. En väldig bädd av ensamhet. Trots att jag fick knuffas med mina åtta kuddar, trots att jag fick trängas med mina dubbla täcken, så kändes min säng jättelik inatt.
Den extra filten hjälpte inte. Jag skakade fortfarande.
Det var en lättnad när digitalklockan efter otaliga blickar äntligen visade siffrorna 06:45, det var en lättnad att få lämna en säng vars sängkläder snodde sig kring min kropp likt ormar.

Får jag risk på dig?

Varför känns det som om världen fortsatt snurra sina vardagliga varv,
medan vi,
vi har totalt stannat upp. Satt fötterna i klistret och inte kommer loss.
Ska jag, eller ska jag inte
rycka och slita i dig, för att du ska komma loss?
Eller trivs du där, med fötterna stadigt på jorden,
där finns det ingen risk att du tar en chans,
där finns det ingen chans att du tar en risk.
Får jag risk på dig?

O befogat besviken

Idag fick jag tillbaka resultaten från engelska NP.

Det värker och skär i mig,
för jag vet att jag kunde gjort bättre.

Jag kan alltid göra bätte.

Tankevurpor

Jag snubblar och faller,
mina tankar är för farliga.
För högt satta förväntningar kanske fäller mig.
Och då står jag där.
Själv, men inte ensam.

En färglös tår

Nu.
precis nu är jag övertygad om att jag är trasig.
Det fattas bitar av mig,
eller det som ska vara mig som är oumbärliga.

och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Tankarna håller inte samma tempo som handlingarna.
Och plötsligt sitter jag där med ett halvskrivet sms,
för modigt för att skickas.
Ikväll ska jag ligga i sängen,
föreställa mig dina händer,
omsorgsfullt vandrar de längs min kropp,
väcker mig till liv igen.
Om jag lyssnar noga kan jag höra dig andas bredvid mitt öra
och känna din värme mot min hud.
På bussen, på den bussen som var varm i solskenet
blundade jag och tänkte på vad du sagt, vad du gjort, vad du tänkt.
Jag blundade hårare för att låta tårarna stanna där innanför.
Varför kändes allt så gråtigt nu?
Jag förstår inte mig själv, jag går vilse i min hjärna.
Jag vet inte vad jag håller på med,
men jag tror jag gör rätt.
Äntligen. .
Jag tror faktiskt att något har hänt. Jag tror jag har ändrat mig. Utan att märka det har jag liksom förändrats. Jag har den där lilla gnagande känslan kvar, att allt är fel. Inte nu, inte sätta allt själv på spel, för att uppfylla en dröm, när det finns tusen andra drömmar att uppfylla, utan att sätta mig själv, min familj, mina vänner, ALLA JAG ÄLSKAR på spel. För det är det jag har gjort. Så många relationer som har balanserat på den sköraste av trådar den här vintern...

Fritt fram

No I won't do it some more, doesn't make any sense
If it can't be like it was, I've got to let it rest
I don't want what I did, I had a change of tense

Kanske sårar det mer,
när jag inte gråter efter dig.
Men jag kan inte.
För jag känner inte så.
Jag tror du känner igen det, snurret i hjärnan.

Önskningar

Jag såg en stjärna falla i söndags kväll.
När en stjärna faller får man önska sig saker.

Jag önskade bara en enda sak.
Det var inte en snyggare kropp.
Det var inte bättre betyg.
De två sakerna som jag brukade vilja ha allra mest.

Det finns bara en sak jag vill nu.

Jag vill vara med dig.

Skräcken

Jag blir faktiskt rädd på riktig.
Jag pratade nyss med dig om i fredags.
Hemska hemska fredag.
Jag hade en såndär vidrigt äcklig kväll som jag bara vill förtränga.
Och förtränga och glömma är enkelt,
eftersom jag faktiskt inte vet alls vad jag säger eller gör de där kvällarna.
Det gör mig rädd,
för mig själv.
Jag som behöver kontrollen, mister både
kontroll,
förstånd och
verkligheten de där kvällarna.
Jag minns bara hur jag grät och grät och grät.
Och hur jag till slut somnade av utmatning efter att ha kollat på
Amelie från Montmartre (för sjuttielfte gången).

Jag kan inte minnas
känslorna
orden
tankarna
handlingarna
tårarna

Sluta skrämmas!!
Jag vet att jag måste ha sagt kontiga saker,
saker som hade gjort vem som helst galen, arg, nervös eller bara irriterad.
Och ändå fick du, du av alla vackraste människor, utstå.
Men med vänner som sviker,och tårar som rinner, finns det bara en utväg.
En utväg som jag inte har något emot att ta.
För jag älskar att höra dina tröstande ord.
De läker bättre än något annat.
Du läker mig bättre än någon annan.

Men jag är fortfarande rädd.
För nästa kväll...

Droppen som fick glaset att rinna över

Nu har dett gått mer än ett år,
när ska jag släppa allt och leva endast för nu och sen,
när ska jag glömma då?
Går det överhuvudtaget?

Mån 13 mar 2006
Det var droppen som fick glaset att rinna över.
Men livet gavs till mig.
Ingen annan ska få ta det ifrån mig.
Jag bestämmer när det börjar och slutar.
Jag är inte klar med det här livet än.

Jag minns precis vad jag pratade om, känslan som fick mig arg men samtidigt så oändligt peppad. Jag minns mina tankar den våren. Tankarna som fick mig att bli den jag är. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag vet vem som la grunden för både skrattet och gråtet den våren. Jag hatade den människan, men jag älskade den om möjligt mer.
Jag får tillbaka känslan ibland.
När vårsolen kastar sina längtande strålar ner mot mitt vinterbleka ansikte.
När meldoierna som spelades spelas igen.
Tankarna upprepas, jag blir rädd.
Men jag var bara rädd.
Jag var rädd och ensam, ensam och rädd.
Aldrig arg, aldrig ångestfylld, aldrig hatisk.
Meningslösheten och hopplösheten fanns.
Men aldrig kände jag mig värdelös, värdelös som nu.

Är jag halv?

Hjälp.
Jag mår så illa.
Det känns som hela världen står mig upp i halsen.
Ändå är jag bara hälften så förstående,
hälften så där,
hälften så betydelsfull,
som jag skulle vilja vara.
Eller är det jag som aldrig låter mig själv vara mer än just
halv.
Jag skulle göra allt som jag kunde, om jag bara visste vad jag kunde göra. Jag skulle ge dig allt du behövde, om jag bara visste vad du behövde. Men nu är det mörkt för mig. Gåtor. Det går inte i vars en ände av en telefon, att få allt förståeligt. Om det hade gått hade jag kanske varit bättre. Nu känner jag mig inte tillräcklig. Som om jag hade kvittat. Jag hoppas att det inte är så. För även om jag inte räcker till så hoppas jag det märks att jag försöker. Även om det bara blir till tafatta "men älskling..."

Nattens tårar

(Nej, jag hatar nätterna, när allt kommer över mig. När jag druknar i floder av ångest. Huvudet är så fullt av tankar att man inte får fatt på en enda i det tysta mörkret. Ångesten fyller kroppen, jag kan inte andas. Allt jag kan göra är att krypa ihop i fosterställning och kippa efter luft med tårar bakom ögonen, tårar som stannar bakom ögonen. Jag försöker slå äcklet ur huvudet, men det hjälper inte, jag försöker nypa äcklet ur kroppen men den fungerar ju bara inte.)

Sen vaknar Henric.

Gråter du?
Hur mår du gumman?

Ja, hur mår jag?

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Jag berättar om känslorna, jag berättar om hatet, ångesten, allt. Och du ligger bara där och håller om mig, klappar mig över huvudet och låter mig andas på din hals, lugna ner mig. Du säger att jag är duktig, du säger att jag förtjänar mer. Att jag kommer må bättre sen. Och ja, du har rätt. Jag kommer må bättre sen. Jag vill må bättre. Men mest av allt vill jag stanna tiden och ligga på ditt bröst, höra ditt hjärta, bli smekt över ryggen.
Resten av livet.

Jag vill inte förstå. Jag kan inte förstå.
Hur kan du älska mig?

Snö

Utanför fönstret faller snön, i stora tunga flingor.
Som stora tunga misslyckanden.

Inte tillräcklig

Jag har ägnat den närmsta timmen åt att gråta.
Gråta, göra situps och gosa med nallen Hennka.

Legat som apatisk i flera minuter och bara kännt tårarna rinna från ögonvrån, längs med kinden för att landa i håret. Känna sig hopplös och krypa ihop i fosterställning på mattan. Klappa Hennka över den mjuka pälsen, borra näsan långt in i magen och bara känna doften av kärleken. Kärleken som inte är här, utan långt långt borta. Jag känner mig vidrig inifrån och ut. Aldrig tillräcklig.

Dream

Det finna inga ord. Bara känslor.
Känslor vars skönhet aldrig kan kläs av ord.

Att sånna här dagar kunde inträffa.
För mig är det ofattbart.

Jag vill inte säga mer.
Det är för mycket av mig inblandat.

30 mil till den vackraste jag vet <3