Skräcken

Jag blir faktiskt rädd på riktig.
Jag pratade nyss med dig om i fredags.
Hemska hemska fredag.
Jag hade en såndär vidrigt äcklig kväll som jag bara vill förtränga.
Och förtränga och glömma är enkelt,
eftersom jag faktiskt inte vet alls vad jag säger eller gör de där kvällarna.
Det gör mig rädd,
för mig själv.
Jag som behöver kontrollen, mister både
kontroll,
förstånd och
verkligheten de där kvällarna.
Jag minns bara hur jag grät och grät och grät.
Och hur jag till slut somnade av utmatning efter att ha kollat på
Amelie från Montmartre (för sjuttielfte gången).

Jag kan inte minnas
känslorna
orden
tankarna
handlingarna
tårarna

Sluta skrämmas!!
Jag vet att jag måste ha sagt kontiga saker,
saker som hade gjort vem som helst galen, arg, nervös eller bara irriterad.
Och ändå fick du, du av alla vackraste människor, utstå.
Men med vänner som sviker,och tårar som rinner, finns det bara en utväg.
En utväg som jag inte har något emot att ta.
För jag älskar att höra dina tröstande ord.
De läker bättre än något annat.
Du läker mig bättre än någon annan.

Men jag är fortfarande rädd.
För nästa kväll...