Miss Misery

Hej ditt as. Jag älskar dig.

Jag minns förra veckan som om det vore århundraden. Jag minns hur du sa att du inte var kär. Men du älskade mig, faktiskt. Och orden ekar som tomma lögner mellan hammare, städ och stigbygel. Jag tror dig inte alls. Jag tror knappt att jag sårar dig. Jag tror vi är såriga båda två och det är nog alldeles för omöjligt att plåstra om. Och du kommer aldrig, aldrig bli kär i mig. Jag vet det nu.
Du kommer nog aldrig förstå, att för mig betyder du himlen, solen och månen. Luften jag andas, marken jag går på, alltsammans vore meningslöst om inte du fanns här med mig. Och nu finns du knappt. Jag vill dränka mig.

Du band en sten om min hals

för att dränka mig i tyngdlösheten

Blubb-blubb-blubb

Luftbubblor på universums yta.

(Jag minns inte om den går exakt sådär för jag har lånat ut boken till Erik...)

Tillbaka i tiden.

Efter middagen, när jag gick ut med min tallrik i köket, kändes det som april-maj-juni igen. Kvällssolen silade blygt in genom altandörren och det gröna gräset liksom speglade sig i glaset. Ljuset verkade magiskt, lite övernaturligt. Men det var en tyngd i stegen som inte fanns för ett år sen. En medvetenhet bakom ögonlocken. Det vällande, vräkande, mördande känslan inuti mig hann aldrig kasta sig ut i mitt blodomloppet, förvandla hela mig till ett epileptiskt missfoster hulkandes av självhat.
Jag får det att låta så dramatiskt.
Var det verkligen så dramatiskt?
Jo, det var det. De stegan över det rutiga köksgolven fick mig att inse, vad som egentligen hände. Vad som jag aldrig reflerkterade eller reagerade över då, när jag var där. Mina tankar var keso, jag andades knoppande buskar och allt jag kände var benens ihärdiga trampande på den lila cykeln. Morgon, middag, kväll. Natt. Jag såg vägarna ur alla synvinklar. Utan att komma någonstans trampade jag mig fördärvad.
Jag är så glad att jag trampade mig loss. Till slut.
Och jag vet vem jag ska tacka.
Den enda som är värd att tacka, är Teodor.

Romance

Det är lätt att fastna i gamla hjulspår. Och jag har nog aldrig kommit ur mina. Små bakslag som en bortslarvad spanskabok får mig att vilja förevigt isolera mig. Back to black.
Saknar dig. Saknar dig. Saknar dig.
Vill ha dig bredvid mig i sängen. Om vi så bara ska stirra upp i taket och lyssna på musiken som vi båda gillar. Om vi så bara ska ligga med varsin varm tekopp stödd på magen. Om vi så bara håller varandra i handen och pratar om hur bra världen skulle vara om alla var som oss.

Du lugnar ner mig. Se, jag har redan slutat skaka av gråt. Hör, jag har redan slutat snyfta och känn, mina tårar har redan slutat rinna. Om du bara visste vilka mirakel du utför i all tystnad (utan att ens vara medveten om det).

Det finns så många olika sätt att tycka om någon. Och sättet jag trodde var bakvänt och bara en trygg nostalgi-kärlek. Men alltid, alltid kommer du ta plats i mitt hjärta. Alltid, alltid kommer din frånvaro verka meningslös. Men vi vet att aldrig, aldrig är vi de perfekta pusselbitarna för varandra. Ändå, älskar jag dig.

Förlåt

Bäbisgråt,
men kramas kan du åtminstone göra.
Jag skäms när jag säger att jag inte blev tröstad. För det är ändå så trasigt så det finns ingen tröst kvar att ge, ingen som är värd.
Och jag protesterade inte ens när du sa att du skulle gå.

Jag saknar dig inte,
men jag saknar din närhet.