Din hud är full av minnen,
mina ögon slutar aldrig drömma.
Egentligen vill jag ruska dig hårt i axlarna, skrika;
och världen förtjänar inte dig
för du är det finaste jag vet.
Men jag stirrar tyst ut i tomheten,
som om du vore någon annan.
Jag är rädd,
inte för dig men
för känslorna.
Så besöker du mig natt efter natt,
lämnar mig skakande nervös i sängen.
Är du på riktigt?
Nej,
du är resterna av en alldeles för stor dröm,
en bubbla som sprack.
