Tårfrossa

Jag är så arg-så arg-så arg.
Jag vet inte på vem, om det är på mig, på honom eller på vad?!

Jag satt och tittade på bilddagboken, Jos hade lagt upp bilder.
Bilder på honom.
De hade varit i Göteborg och för varje bild blev sprack jag ytterliggare.
Jos är ju världens gulligaste, det är inte hennes fel att hon har lagt upp bilder på honom, de är ju kompisar. Det är bara mitt fel, att jag reagerar så dumt.
Jag sprack tills jag bara var var fragment av splitter.
Varenda tår jag samlat på mig rann ut genom mina ögon som nu var som vidöppna kranar. Fullt påskruvade och det forsade.
Jag grät,
tills jag spydde.
Sen grät jag lite till.

Jag skakade i kroppen likt feberfrossa.
Skakandes ställde jag mig i duschen.
Hoppades att vattnet skulle skölja bort alla minnen så jag slapp tänka mer.
För att jag tänker på är då, då, då.
Jag tvålade mig hårt med peelande tvål. De små kornen.
Jag gnuggade till huden hettade innan jag spolade med ännu hetare vatten.
Och trots det skakar jag fortfarande,
jag skakar, jag huttrar som om jag frös.
Men ändå, är det nästintill olidligt varmt.

Nu vill jag bara somna, låta det bli morgon.
Jag vill tillbaka till rutinerna, rill mönstret.
Jag vill tillbaka till skolan.
Och jag vill glömma dig.

Nej, det vill jag inte. Det vill jag aldrig.

Urblekt

Jag vill inte sova, jag vill inte äta.
Jag vill inte leva.
För vad spelar det ändå för roll nu,
när jag vet
att jag aldrig mer kommer få ligga i din famn, aldrig mer kyssa dina bara axlar.
Jag kommer aldrig mer ligga bredvid dig och känna värmen från din hud medan dina andetag följer mig in i sömnen likt en alldeles egen väktare.

Och ikväll hittade jag mig själv sittandes apatisk på golvet,
kinderna var våta som asfalten utanför fönstret,
vägen som himlen har släppt sina tårar över sedan världen vaknade.
Jag fann mig själv sittandes på den blårandiga mattan
och önska livet ur mig själv.
För Petra, du är värdelös.

Och medan jag tvättar händerna i handfatet tills fingrarna liknar russin
betraktar jag min spegelbild.
Två urblekta blå ögon möter min blick, och ansiktet, det är så tungt.
Inte ens mina nyvunna fräknar orkar lyfta det.
En grå, råfuktig kind med mörka ringar längs ögats underkant.
Och munnen, med mungiporna som envist pekar neråt.
För du är sjuk, sjukligt ful.

Nog för att Skejtaren var snygg,
men han är den tråkigaste någonsin.
Och jag vet,
det är ditt fel.
För nu
är alla tråkiga.
Utom du.