Something I can't describe

Det är som att den stora klumpen av sorg
har fastnat just bara halvägs upp
och det ledsna sitter bara i munnen
inte i ögonen eller huvudet.
Jag säger saker som jag inte egentligen känner
men som jag hade kännt någon annan gång
om det ledsna hade hunnit hela vägen upp.
Jag vet, du förtjänar det inte.
Men det är bara ord, du vet.

Much too much

Jag kan inte med säkerhet svara
är det mitt hjärta som slår så hårt och högt
eller är det dunket från ett uteställe jag hör?
Lika medveten är jag om att jag inte borde sitta där
som att du inte kommer till mig ikväll,
och lika medveten är jag om att du inte saknar mig
som att jag lärt mig att inte ta dig på orden.
Trots det sitter jag på en parkbänken
lyssnar på ljudet av mitt hjärta och dunker från musiken
tänker att du har inte egentligen svikit mig,
jag känner mig inte övergiven och du har inte svikit mig.
Du har, till skillnad från mig, bara inte berättat
om varje andetag, varje steg eller varje tanke.
Trots allt kommer du inte till mig i natt
och även om du gör kommer jag inte öppna för dig.
Jag är övertygad om att du då kommer göra mig besviken
fastän jag tvingar mig själv att inte bli det
så kommer du till slut ändå göra mig besviken.

Jag vet, du tänker inte på mig i denna minut
men jag har tänkt på dig varje minut sedan jag vaknade.

True colors

jag samlar på grus i skorna
och oavslutade meningar
finner tröst i det självdestruktiva och kan inte
sluta nedvärdera mig själv
för att känna mig lite mer värd
för hur ska man annars uttrycka sig
i en värld där vi vinglar fram
och tror att vi visst kan gå
men han sjunger
att dom måste lära sig gå
(för annars trillar vi och skrapar våra knän blodiga)
jag saknar kärleksbekännelserna
och alla lögner du dödade mig med
fast nu har jag lärt mig att dina ord
bara formades i brist på annat
och din förmåga att tala sanning var lika god
som din förmåga att få mig att komma två gånger i rad
medan solen lös in genom fönstret
på andra våningen där det stod två sängar i bredd
men jag kunde aldrig sova
för i min önskan att vara så nära dig som möjligt
hamnade jag i springan
som jag inte längre sover i sedan du lämnade mig
med mitt hallondoftande hår
på en station med bara två tågspår
och solen lös fortfarande men nu blåste vinden
i min mentala ensamhet
drogar jag svart kaffe tills jag får magsår
samtidigt som jag konstaterar att
mitt sockerintag varit lika minimalt
som din kärlek och jag känner mig
lika äcklad av vad jag ätit som
när jag fick veta att du bara var med mig
för du inte visste något annat
du var min första kärlek
och jag var inte ens din sista
för jag är lika övertygad som du är
att du är inte är kapabel att älska
någon annan än dig själv
med dina stora ord och gröna ögon

Regnmoln brukade jaga mig

ut dansar dammet
genom fönstret
spelar jag håkan hellström på högsta volym
minnen av aprilhimlen
fastän jag är frusen som december
nagelbitande och med utslag
känner jag mig som en sjukdom

Håll dig borta från elden

det brinner bakom mina ögonlock
allt det blå-grå har blivit rött och kliar
sönder i halsen men ändå mest
mellan tankarna på
för många rökta cigaretter och nostalgi
när vi satt mittemot varandra i soffan
och sjöng att
jag måste vara galen jag har aldrig känt så mycket som jag gör när jag är med dig
men kanske var det inte jag
utan du
som var den galna
som ens vågade möta min blick
vågade låna mig din säng
vågade låna mig dig själv
vågade låna mig allt utom vilkorslös kärlek
det enda jag aldrig skulle be dig om
för jag vet ju, du vet ju, alla vet ju;
håll dig borta från honom han kommer att såra dig
du bedövade mig med dina färglösa ögon
och tomma men vackra formuleringar
vet du, dina läppar smakade salt den där första dagen
det var mina tårar som du redan visste
skulle komma och du kunde inte förmå dig
till något annat än att vara tyst
för prata var det enda du var riktigt bra på
förutom att hålla om mig
tätt intill din egen kropp med fräkniga axlar
och när du andades bredvid mitt öra
vibrerade hela min kropp
men när jag andads bredvid ditt öra
vände du dig om och drog täcket om dig
för du var alltid alldeles för rädd för
att låta dig förföras
av en enkel, ointelligent och alltför självdestruktiv människa
jag tror jag halvt dog i dina händer
på dina salta läppar och fräkniga axlar
men mest i soffan där vi satt mittemot varandra
och jag sjöng
du har missförstått
jag är inte värd det här
jag har ingenting som du vill ha