will I ever breath again

Det vita tar inte bort det svarta
det kanske dämpar
men jag tror inte det
Det väller, pyser och bubblar ur mig
Pumpas ut i blodet som
nikotin, heroin och kokain
allt på samma gång
i mina tankar
Johnossi
Pumpas ut ur högtalarna
på högsta volym
so you scream about it in the night

Inget skulle kunna glädja mig
(förutom tanken på att det är helg
och på måndag får jag träffa Ylva igen)
lika mycket som den
decimetertjocka snön utanför mitt fönster
Jag plockar undan krukväxterna
kryper upp i fönstret och studerar
människorna som passerar förbi
De vet inte
att jag är trasig

how my days will come and pass

Det är sådär jobbigt,
att se vattnet rinna ner.
Ner över en mage, som
bara växer av socker-socker-socker.
Säger till mig själv
"Nu är det nog"
Men övertygelsen rinner
med vattnet. Iväg.


The Loyal går på repeat och Tiger Lou dränker mig på ett obeskrivligt skönt sätt.

Miss Misery

Hej ditt as. Jag älskar dig.

Jag minns förra veckan som om det vore århundraden. Jag minns hur du sa att du inte var kär. Men du älskade mig, faktiskt. Och orden ekar som tomma lögner mellan hammare, städ och stigbygel. Jag tror dig inte alls. Jag tror knappt att jag sårar dig. Jag tror vi är såriga båda två och det är nog alldeles för omöjligt att plåstra om. Och du kommer aldrig, aldrig bli kär i mig. Jag vet det nu.
Du kommer nog aldrig förstå, att för mig betyder du himlen, solen och månen. Luften jag andas, marken jag går på, alltsammans vore meningslöst om inte du fanns här med mig. Och nu finns du knappt. Jag vill dränka mig.

Du band en sten om min hals

för att dränka mig i tyngdlösheten

Blubb-blubb-blubb

Luftbubblor på universums yta.

(Jag minns inte om den går exakt sådär för jag har lånat ut boken till Erik...)

Tillbaka i tiden.

Efter middagen, när jag gick ut med min tallrik i köket, kändes det som april-maj-juni igen. Kvällssolen silade blygt in genom altandörren och det gröna gräset liksom speglade sig i glaset. Ljuset verkade magiskt, lite övernaturligt. Men det var en tyngd i stegen som inte fanns för ett år sen. En medvetenhet bakom ögonlocken. Det vällande, vräkande, mördande känslan inuti mig hann aldrig kasta sig ut i mitt blodomloppet, förvandla hela mig till ett epileptiskt missfoster hulkandes av självhat.
Jag får det att låta så dramatiskt.
Var det verkligen så dramatiskt?
Jo, det var det. De stegan över det rutiga köksgolven fick mig att inse, vad som egentligen hände. Vad som jag aldrig reflerkterade eller reagerade över då, när jag var där. Mina tankar var keso, jag andades knoppande buskar och allt jag kände var benens ihärdiga trampande på den lila cykeln. Morgon, middag, kväll. Natt. Jag såg vägarna ur alla synvinklar. Utan att komma någonstans trampade jag mig fördärvad.
Jag är så glad att jag trampade mig loss. Till slut.
Och jag vet vem jag ska tacka.
Den enda som är värd att tacka, är Teodor.

Romance

Det är lätt att fastna i gamla hjulspår. Och jag har nog aldrig kommit ur mina. Små bakslag som en bortslarvad spanskabok får mig att vilja förevigt isolera mig. Back to black.
Saknar dig. Saknar dig. Saknar dig.
Vill ha dig bredvid mig i sängen. Om vi så bara ska stirra upp i taket och lyssna på musiken som vi båda gillar. Om vi så bara ska ligga med varsin varm tekopp stödd på magen. Om vi så bara håller varandra i handen och pratar om hur bra världen skulle vara om alla var som oss.

Du lugnar ner mig. Se, jag har redan slutat skaka av gråt. Hör, jag har redan slutat snyfta och känn, mina tårar har redan slutat rinna. Om du bara visste vilka mirakel du utför i all tystnad (utan att ens vara medveten om det).

Det finns så många olika sätt att tycka om någon. Och sättet jag trodde var bakvänt och bara en trygg nostalgi-kärlek. Men alltid, alltid kommer du ta plats i mitt hjärta. Alltid, alltid kommer din frånvaro verka meningslös. Men vi vet att aldrig, aldrig är vi de perfekta pusselbitarna för varandra. Ändå, älskar jag dig.

Förlåt

Bäbisgråt,
men kramas kan du åtminstone göra.
Jag skäms när jag säger att jag inte blev tröstad. För det är ändå så trasigt så det finns ingen tröst kvar att ge, ingen som är värd.
Och jag protesterade inte ens när du sa att du skulle gå.

Jag saknar dig inte,
men jag saknar din närhet.

But it was only fantasy

Drömmar.
Jag brukar aldrig komma ihåg dem i efterhand. De brukar försvinna samtidigt som jag öppnar ögonlocken på morgonen. Men drömmen sen inatt minns jag alldeles klart. Jag minns hela känslan som den fyllde mig med medan jag drömde. Jag minns små hårsträn som fastnade på din kind.
Men likväl som jag minns varje liten detalj, så kommer allting som hände mig, på låtsas, inatt bara ha varit en dröm. En dröm som aldrig kommer inträffa när solen är uppe, när vi är vakna.

Men du vet, jag vet.
Allt jag vill är att dendär drömmen inte hade varit en dröm,
att du faktiskt hade legat bredvid mig i sängen inatt.

Allting är tomt, tyst, spegelblankt

Tårblanka ögon ser

björkarnas fläckiga stammar flyga

förbi

Besviken, aldrig sviken

Dina lögner

står skrivna på min skrubbade knäskålar

Du slog mit till marken

igen

Och så uppenbart tomma är

orden

som rinner ur din mun

som en dimma

Jag går inte isär när jag går med dig

Jag kommer dö,
jag kommer drukna i mina egna tårar.

Ni kommer aldrig förstå.
Aldrig.

Jag var aldrig älskad,
jag bara älskade.
Jag älskar fortfarande,
vilkorslöst.

LSD, någon?

Jag orkar inte tänka
det dunkdunkdunkar bakom ögonlocken

Snuvig i näsan
hjärnan
hjärtat
och kanske lite i tårna

Men det kan inte hjälpas
för jag kan ändå inte stanna hemma idag.

Det är som att vrida en disktrasa
eller bara som att krama någon för hårt

Jag liksom skrynklas ihop

I huvudet
och i benen

För jag orkar inte stå upp
det vingelvingelvinglar och jag tappar grepp
Greppet om verkligehten flöt iväg
Rann ut i sanden
Sandkorn mellan tankarna och det skavskavskaver

Varför måste jag titta ut genom svullna ögon
kan jag inte få flyta iväg?
Människor som mig tycks kunna försvinna obemärkt
men det är fel
för de säger att jag är saknad
men de ljuger mig på halsen
för sanningar når inte mina öron
sen jag stängde dem för världen.

Blunda.

Regnbågar, glitter, fyrverkerier.

Och vi vet och du vet allt tar slut

Om jag blundar hårt
då kan jag känna din parfym i nallens päls
än idag.

Fastän det är 383 dagar sedan du höll mig i din famn första gången, fastän det är 372 dagar sedan jag först borrade näsan i nallebjörnens päls. Fastän det är 303 dagar sedan vi sa hej då till varandra, för sista gången.

Du är sextonde januari
och första april

Du är förlängesen och föralltid

Du var solen trots att
jag målade moln på himlen

//Egentligen tänkte jag aldrig på dig, nu, egentligen.
Men jag lånar dig för att klä en önskan i ord.//

And it's wrong wrong wrong

Jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag hatar mig själv

jag

hatar

mig

själv

Finns det något tydligare sätt att säga det på?

Faithless friends

och hur kunde jag tro att jag var död
när jag så i allra högsta grad skriker

och hur kunde jag tror att världen levde
när jag kliver på lögner dagarna i ända

men du finns inte någonstans runt lungan
som en pumpande knytnäve
men du finns inte någonstans bakom ögonlocken
som en rosaluddig tanke

du finns inte ens kvar i mina inkorg längre
inte som ett sms jag läser i smyg under täcket i natten

nu finns du bara som ett foto bland tusen

bara lite vackrare än de tusentals fula fotona jag samlar på

Wrap your arms around me

Men jag önskar
att du faktiskt visste
hur väldigt obetydelsefull jag känner mig
utan dig
vid min sida

Hur jag kan se gropen i kudden
efter ditt inbillade huvud
Hur jag känna känna din fingertoppsberöring
längs linningen på pyjamasbyxorna
Hur jag kan höra dig viska söta ord
och din andedräkt kittlas i mitt hår

Om du visste
att jag faktiskt inte lever utan dig
trots att du
lämnade mig
kanske du kommer tillbaka
som mer än en fantasi

Men jag tror inte det
inte egentligen

Give my life to you

Jag orkar inte,
inte tänka bakåt mer nu.

Ändå lever drömmen kvar
varje sekund
i mitt liv, i mitt medvetande

Och du vet,
att jag vill ha dig tillbaka
i huvudet
nu