Efter middagen, när jag gick ut med min tallrik i köket, kändes det som april-maj-juni igen. Kvällssolen silade blygt in genom altandörren och det gröna gräset liksom speglade sig i glaset. Ljuset verkade magiskt, lite övernaturligt. Men det var en tyngd i stegen som inte fanns för ett år sen. En medvetenhet bakom ögonlocken. Det vällande, vräkande, mördande känslan inuti mig hann aldrig kasta sig ut i mitt blodomloppet, förvandla hela mig till ett epileptiskt missfoster hulkandes av självhat.
Jag får det att låta så dramatiskt.
Var det verkligen så dramatiskt?
Jo, det var det. De stegan över det rutiga köksgolven fick mig att inse, vad som egentligen hände. Vad som jag aldrig reflerkterade eller reagerade över då, när jag var där. Mina tankar var keso, jag andades knoppande buskar och allt jag kände var benens ihärdiga trampande på den lila cykeln. Morgon, middag, kväll. Natt. Jag såg vägarna ur alla synvinklar. Utan att komma någonstans trampade jag mig fördärvad.
Jag är så glad att jag trampade mig loss. Till slut.
Och jag vet vem jag ska tacka.
Den enda som är värd att tacka, är Teodor.
1 kommentar:
Jättefint skrivet, som alltid!
Du är stark.
Skicka en kommentar