Det är lätt att fastna i gamla hjulspår. Och jag har nog aldrig kommit ur mina. Små bakslag som en bortslarvad spanskabok får mig att vilja förevigt isolera mig. Back to black.
Saknar dig. Saknar dig. Saknar dig.
Vill ha dig bredvid mig i sängen. Om vi så bara ska stirra upp i taket och lyssna på musiken som vi båda gillar. Om vi så bara ska ligga med varsin varm tekopp stödd på magen. Om vi så bara håller varandra i handen och pratar om hur bra världen skulle vara om alla var som oss.
Du lugnar ner mig. Se, jag har redan slutat skaka av gråt. Hör, jag har redan slutat snyfta och känn, mina tårar har redan slutat rinna. Om du bara visste vilka mirakel du utför i all tystnad (utan att ens vara medveten om det).
Det finns så många olika sätt att tycka om någon. Och sättet jag trodde var bakvänt och bara en trygg nostalgi-kärlek. Men alltid, alltid kommer du ta plats i mitt hjärta. Alltid, alltid kommer din frånvaro verka meningslös. Men vi vet att aldrig, aldrig är vi de perfekta pusselbitarna för varandra. Ändå, älskar jag dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar