Snölösa omfamningar

Vad jag önskar att han stod utanför mitt fönster nu. Med axlarna uppdragna som han alltid har. Be mig komma med ut. För att han vill vara med mig. Kyssa mig och be om ursäkt för hur dum jag alltid är. Som alltid skriker och bråkar.
Men ingen står utanför i snön. Ingen saknar mig inatt. Önskar min hud intill sin egen. Och det närmaste en omfamning jag kommer är att lägga mig ned i drivorna. Hela staden är full. Hela staden är full av omfamningar. Men ingenstans syns spåren. Det är som ett tjock lager av damm. Som ingen vågat röra upp.
Trots att jag redan passerat gata efter gata skriker mina rastlösa ben efter mer. Som att det på något vis gick att gå ifrån känslorna. De är ändå alltid kvar när jag kommer tillbaka. De hänger över mig. Trycker ned bröstet när jag försöker resa mig. Så jag ligger där. Och ser siffrorna på klockan växla. Ser solen vandra förbi mitt fönster.

I köket

Eh jag vet att jag är lite nördig. Men Ylvas Vilda Västerns Pancakes är för goda för att låta gå obemärkta förbi!

A tribute to Armando

Förra årets variant på...

KLASSISKERN!

Som jag saknar Armando! Idag när mamma plockade fram ett pussel och började fördela de tusen bitarna över bordet kände jag verkligen för att bara ringa och fråga om han hade lust att komma över men DET GÅR JU INTE och jag deppar ihop över det!

Vi kämpade oss igenom pusslet, eller mamma mest. Men nu tänker jag inte pussla förrän Armando kommer hem igen. Tänkte skriva att jag inte tänkte ha filmkväll heller men det verkar bara dumt. Filmkväll kan vara bra ändå, men blir alltid lite bättre med Armando :)

Så om du läser detta Armando, förbered dig på filmmaraton och tusen bitars-pussel. Självklart med Petras aldrig sinande intresse för bakning, haha!

Ånger

Jag känner mig som en skit. En såndär som andra människor pratar bakom ryggen om. Jag har alltid klagat på Simon. På vad han säger och vad han gör. Men. Det är kanske inte han som gör fel, kanske är det jag. Just nu känns det så åtminstone. Som att jag betedde mig som en skitunge. Att jag överdriver småsaker och drar allting till sin spets.
VARFÖR?
Jag har blivit vidrig. Jag skäms över mig själv. Att jag inte kan uppföra mig, inte ens när vi är tillsammans med andra. Jag har aldrig tänkt att han skulle kunna göra slut med mig, jag vet inte varför. Men som om jag på något sätt skulle vara bättre än honom. Men nu känner jag mig tvärtom sämre. Som att jag egentligen inte ens fötjänar att vara med honom.

Nu är jag livrädd att han inte ska höra av sig till mig. Imorgon, övermorgon eller dagen efter det. Att jag kanske sabbar alltihop för mig själv genom att skylla över allting på honom.

Åhhhhhhhhhhh.
Han kommer ju aldrig att läsa detta i vilket fall så...

Jag älskar honom.

Maybe we can make it happen... Baby.

Det dunkar. Mellan vänster och höger. Öra. Men I don't look back. Bara lite då och då. Inbillar jag mig. Att kanske, kanske. Du också tänker på mig. Ibland. Kanske. It hurts with every heartbeat. Jag vet ju. Du rusar. Framåt. Ägnar inte en tanke. Åt varken mig, eller dåtiden. Den tiden.

Nytt körkort då

Förra veckan dök mitt nya körkort upp i brevlådan. Heh. Det är ingen idé att försöka bortförklara... Jag har gått upp i vikt. Och bytt tillbaka till min gamla snedbena :) Jag tycker mina ögon ser sådär asiatiska ut, eller?