Droppen som fick glaset att rinna över

Nu har dett gått mer än ett år,
när ska jag släppa allt och leva endast för nu och sen,
när ska jag glömma då?
Går det överhuvudtaget?

Mån 13 mar 2006
Det var droppen som fick glaset att rinna över.
Men livet gavs till mig.
Ingen annan ska få ta det ifrån mig.
Jag bestämmer när det börjar och slutar.
Jag är inte klar med det här livet än.

Jag minns precis vad jag pratade om, känslan som fick mig arg men samtidigt så oändligt peppad. Jag minns mina tankar den våren. Tankarna som fick mig att bli den jag är. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag vet vem som la grunden för både skrattet och gråtet den våren. Jag hatade den människan, men jag älskade den om möjligt mer.
Jag får tillbaka känslan ibland.
När vårsolen kastar sina längtande strålar ner mot mitt vinterbleka ansikte.
När meldoierna som spelades spelas igen.
Tankarna upprepas, jag blir rädd.
Men jag var bara rädd.
Jag var rädd och ensam, ensam och rädd.
Aldrig arg, aldrig ångestfylld, aldrig hatisk.
Meningslösheten och hopplösheten fanns.
Men aldrig kände jag mig värdelös, värdelös som nu.

Är jag halv?

Hjälp.
Jag mår så illa.
Det känns som hela världen står mig upp i halsen.
Ändå är jag bara hälften så förstående,
hälften så där,
hälften så betydelsfull,
som jag skulle vilja vara.
Eller är det jag som aldrig låter mig själv vara mer än just
halv.
Jag skulle göra allt som jag kunde, om jag bara visste vad jag kunde göra. Jag skulle ge dig allt du behövde, om jag bara visste vad du behövde. Men nu är det mörkt för mig. Gåtor. Det går inte i vars en ände av en telefon, att få allt förståeligt. Om det hade gått hade jag kanske varit bättre. Nu känner jag mig inte tillräcklig. Som om jag hade kvittat. Jag hoppas att det inte är så. För även om jag inte räcker till så hoppas jag det märks att jag försöker. Även om det bara blir till tafatta "men älskling..."