Maybe we're all dying

Du säger ångest
och tror att det är något slags superlativ.

You can't escape nowhere

Jag vill inte,
men kan ändå inte låta bli

Utvecklas baklänges
och andas nostalgi

Lever inte i nuet
och vill aldrig mer sova, vakna, leva, dö

Förtvina, försvinna
och till slut förlora

För vi byggde luftslott
och förstod inte att det skulle ta slut

Jag kan inte döda minnen
och jag slutar aldrig hoppas

Ibland slutar man inte älska
ibland älskar man bara desto mer

I'll fake it through the day

Det känns inte i hjärnan lika mycket som i kroppen.
En slags lättnad. Som att det säger
"Du kan göra vad du vill"
Men jag vet att det inte är sant, för jag vet hur det känns när ångesten och paniken växer inuti bröstet - oftast helt utan anledning.
Ibland får jag för mig att det aldrig kommer sluta,
och det är som en trygghet.
Att veta att vad som än händer i framtiden
så kommer jag alltid ha något att falla tillbaka på,
någon att vara.

En identitet.