Jag grät.
Inte på morgonen, inte på stationeninte när vi sa hejdå och jag fick en puss i mitt vilda hallondoftande hår utan mellan Vänersborg och Vargön.
Det droppade krokodiltårar från mina ögon medan jag letade efter mitt fritidskort i väskan. Konduktören sa bara helt vänligt att jag kunde leta en stund så kunde han komma tillbaka senare.
Och när vi satt på stationen och väntade på tåget som för sista gången skulle ta mig bort från dig blåste vinden så mina ögon tårades, sa jag. Men de tårades av dig och inte av vinden, men jag tror du förstod det.
torsdag 26 juli 2007
tisdag 24 juli 2007
Inte så säker...
Jag minns att det sista jag tänkte innan jag somnade igår var "jag ger upp", jag funderade på att kliva upp och skriva det i mitten på ett papper i dagboken men lät bli eftersom jag redan hade varit upp två gånger, uppe och förvirrat dig.
Jag låg där i natten som långsamt ljusnade. Ena stunden tätt intill honom för att njuta in i vad jag trodde var det sista, nästa stund rullade jag över med ryggen mot honom och undvek att så mycket som snudda vid honom. Jag hoppades att han på ett mirakulöst sätt skulle vakna och vara alldeles pigg, han skulle läsa mina hopplösa tankar och sedan hålla om mig hårt och lova att aldrig någonsin lämna mig.
Det hände inte. Han sov.
Men vid ett tillfälle måste han ha vaknat till åtminstone en gnutta. Jag hulkade och snyftade, höll tillbaka och försökte släppa lös, på samma gång, alla stora tunga tårar inuti. Det var sannolikt de ljuden, eller mina vridande ben och skakande kropp som väckte honom. Sedan rev mina långa naglar längs med kroppen. Huden hettade. Han höll tag om mina armar, hindrade mig. Istället lät jag naglarna sjunka djupt in i huden, de gjorde märken som pulserade i en lång stund efteråt. När han höll i mig, tvingade bort mina händer för att jag inte skulle skada mig själv (Ja, det var precis vad jag ville. Jag ville riva djupa sår, blödande sår, längs nyckelben, överarmar, mage, lår) då lugnade jag ner mig. Han föll tillbaka in i sömnen med armarna fortfarande om mig. Jag låg vaken och kände skinnet bränna. I den stunden,
hatade jag mig själv
igen.
Jag låg där i natten som långsamt ljusnade. Ena stunden tätt intill honom för att njuta in i vad jag trodde var det sista, nästa stund rullade jag över med ryggen mot honom och undvek att så mycket som snudda vid honom. Jag hoppades att han på ett mirakulöst sätt skulle vakna och vara alldeles pigg, han skulle läsa mina hopplösa tankar och sedan hålla om mig hårt och lova att aldrig någonsin lämna mig.
Det hände inte. Han sov.
Men vid ett tillfälle måste han ha vaknat till åtminstone en gnutta. Jag hulkade och snyftade, höll tillbaka och försökte släppa lös, på samma gång, alla stora tunga tårar inuti. Det var sannolikt de ljuden, eller mina vridande ben och skakande kropp som väckte honom. Sedan rev mina långa naglar längs med kroppen. Huden hettade. Han höll tag om mina armar, hindrade mig. Istället lät jag naglarna sjunka djupt in i huden, de gjorde märken som pulserade i en lång stund efteråt. När han höll i mig, tvingade bort mina händer för att jag inte skulle skada mig själv (Ja, det var precis vad jag ville. Jag ville riva djupa sår, blödande sår, längs nyckelben, överarmar, mage, lår) då lugnade jag ner mig. Han föll tillbaka in i sömnen med armarna fortfarande om mig. Jag låg vaken och kände skinnet bränna. I den stunden,
hatade jag mig själv
igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)