Jag grät.
Inte på morgonen, inte på stationeninte när vi sa hejdå och jag fick en puss i mitt vilda hallondoftande hår utan mellan Vänersborg och Vargön.
Det droppade krokodiltårar från mina ögon medan jag letade efter mitt fritidskort i väskan. Konduktören sa bara helt vänligt att jag kunde leta en stund så kunde han komma tillbaka senare.
Och när vi satt på stationen och väntade på tåget som för sista gången skulle ta mig bort från dig blåste vinden så mina ögon tårades, sa jag. Men de tårades av dig och inte av vinden, men jag tror du förstod det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar