Allting är tomt, tyst, spegelblankt

Tårblanka ögon ser

björkarnas fläckiga stammar flyga

förbi

Besviken, aldrig sviken

Dina lögner

står skrivna på min skrubbade knäskålar

Du slog mit till marken

igen

Och så uppenbart tomma är

orden

som rinner ur din mun

som en dimma

Jag går inte isär när jag går med dig

Jag kommer dö,
jag kommer drukna i mina egna tårar.

Ni kommer aldrig förstå.
Aldrig.

Jag var aldrig älskad,
jag bara älskade.
Jag älskar fortfarande,
vilkorslöst.

LSD, någon?

Jag orkar inte tänka
det dunkdunkdunkar bakom ögonlocken

Snuvig i näsan
hjärnan
hjärtat
och kanske lite i tårna

Men det kan inte hjälpas
för jag kan ändå inte stanna hemma idag.

Det är som att vrida en disktrasa
eller bara som att krama någon för hårt

Jag liksom skrynklas ihop

I huvudet
och i benen

För jag orkar inte stå upp
det vingelvingelvinglar och jag tappar grepp
Greppet om verkligehten flöt iväg
Rann ut i sanden
Sandkorn mellan tankarna och det skavskavskaver

Varför måste jag titta ut genom svullna ögon
kan jag inte få flyta iväg?
Människor som mig tycks kunna försvinna obemärkt
men det är fel
för de säger att jag är saknad
men de ljuger mig på halsen
för sanningar når inte mina öron
sen jag stängde dem för världen.

Blunda.

Regnbågar, glitter, fyrverkerier.

Och vi vet och du vet allt tar slut

Om jag blundar hårt
då kan jag känna din parfym i nallens päls
än idag.

Fastän det är 383 dagar sedan du höll mig i din famn första gången, fastän det är 372 dagar sedan jag först borrade näsan i nallebjörnens päls. Fastän det är 303 dagar sedan vi sa hej då till varandra, för sista gången.

Du är sextonde januari
och första april

Du är förlängesen och föralltid

Du var solen trots att
jag målade moln på himlen

//Egentligen tänkte jag aldrig på dig, nu, egentligen.
Men jag lånar dig för att klä en önskan i ord.//