Leva?

Och det snurrar och jag skakar
tårarna rinner och kinderna hettar
tanken som far genom huvudet
Att du förtjänar inte mer än detta
biter sönder mig på insidan
och såren är uppenbara
även på utsidan.

Är det såhär det ska vara,
att leva?

Natt

(Jag har räknat dagarna i smyg)
sen sist jag ville slänga stolen i väggen
sen sist jag grät och skakade och inte visst vart jag skulle ta vägen
sen sist jag slog blåmärken på kroppen med knytnävar
sen sist jag föll ihop på golvet av illa dold ångest

sen sist jag ringde någon i panik.

Det är svårt att få siffrorna rätt
när fingrarna darrar och ögonen flimrar
och signalerna som inte besvaras av
Amanda eller Isabell besvaras åtminstone av någon
till slut
och i andra ändan undrar Cecilia om jag är ledsen
och under nästkommande 44 minuter vräker jag sorger över C

När telefonen ligger på sin plats igen
(när Petras hjärta och hjärna ligger på sin plats igen)
så går jag till sängs
efter att ha tillbringat en halvtimme (för mycket)
framför datorskärmen i meningslös väntan på dig.

Och redan när jag trycker av skärmen är allt förutbestämt
Så jag ligger i sängen med ödet framför mig,
i sin förpackning och inplastad.
Men efter en halv sida i boken försvinner förpackning och plast
och chokladbitarna
försvinner in i munnen, genom strupen och ned i magen.
Nötterna får det att ömma i mina tänder (och i strupen)

När tandborstningen är klar, efter chokladförpackningens sista bit är borta
så spottar jag inte chokladbrun saliv
utan färgen på tandkrämslöddret som försvinner ned i avloppet med vattnet
är blodrött.

Du

Och jag har väntat
jag har väntat och räknat
sekunder
minuter
timmar
och
dagar
Men du ändrar dig visst inte

För vem vill ha en flicka med blåmärken på armar och ben
För vem vill ha en flicka som smakar salt att kyssa

Men det blir så
när man varit ensam för länge
att det är lättare att slå
att det är lättare att gråta

Vet du om
hur ont din röst gör
i mina öron
just bara för att
det är din röst

Living and loving

Jag vill inte leva mer,
jag vet,
det låter brutalt.

Men sanningen är sådan ibland,

för visst ska man väl inte vara rädd för att sluta ögonen
rädd för att se saker som inte finns
för visst ska man väl inte vara rädd för att pausa musiken
rädd för att höra saker som inte finns
för visst ska man väl inte vara rädd för att släcka ljuset
rädd för att känna någons händer greppa om mina armar och ben, skaka hårt och länge, skaka tills jag gråter. Och när gråten kväver mina fantasifoster, då gråter jag istället tills jag skakar. Tills jag ligger på golvet utan att kunna röra mig och allt som finns omkring mig är
vaga skepnader
tysta röster
stilla monster

Jag tappar taget om mig själv mer och mer
och när jag brister ut i gråt,
för att de spelar Timo Räisänens "sixteen" på radio
eller för att jag känner Teodors parfym sväva i korridoren.

'Cause we were living and loving,
och sånt går ju inte när man är själv.

I ditt fängelse, bakom dina murar

Det har aldrig varit lätt att riva murar
för de är ju en gång uppresta för att fylla ett syfte

Men du har fiendesoldatena
på ditt eget land nu
Du är inmurad med din värsta fiende
du är inmurad med dig själv

Men älskling
genom att lägga fler stenar på muren
kommer du aldrig ut
Och jag ser dig varje dag
du ser gråare ut för varje sten
(för varje missad måltid)
Så älskling
hjälp mig riva murarna
låt oss riva dem ihop
tills vi båda är fria
tills vi båda brutit oss ut

(För visst var det aldrig någon som trodde att
det var vackert innanför stängslet i Auschwitz?)

H

Jag vill inte vara mer
här.

I 37 minuter följde jag tågspåret
fram och tillbaka längs Skövde resecentrums perrong.
Broder Daniel fyller mig med känslorna
som jag själv inte orkar känna.
Henrik Berggren stjäl mina ord.
Och min egen Henric
står ut med mina förvirrade sms
fastän det var 56 dagar sedan vi sist pratade
och 256 dagar sedan vi inte längre var vi
utan du och jag.

Pojken av pop

Den knallrosa lyspinnen från förbandet Adventure Kid
upptar hela mitt synfält
trots att den bara ligger i bakgrunden
av högarna med skräp på mitt rum
Den brunhåriga poppojken med smilgropen i kinden
upptar hela min tankeverksamhet
trots att han inte är i närheten av mig
utan sex mil ifrån mitt stökiga rum

Mitt i natten knappade nyfikna fingrar
nyfikna ord
på mobiltelefonens display
Och en hel dags envist väntande
får mig att tro
att din telefon kanske inte kopplar med min
att din telefon kanske undviker min
Eller är det bara du som undviker mig?

Hans lukt

Jag ska aldrig i hela mitt liv skaffa en labrador

Jag var på bio
killen i stolen framför mig
luktade som Teodor
luktade som min

Fast jag vet ju
att det finns inte längre någon som
luktar min
För jag har ingen som
luktar Teodor
längre

Den sista striden

Nu tänker jag inte ge mig själv fler chanser
att misslyckas.




Nu ska du vinna,
du som för ett år sen,
i vintermörkret,
kontrollerade varje mitt steg.




Fjäderlätt och vit.