Natt

(Jag har räknat dagarna i smyg)
sen sist jag ville slänga stolen i väggen
sen sist jag grät och skakade och inte visst vart jag skulle ta vägen
sen sist jag slog blåmärken på kroppen med knytnävar
sen sist jag föll ihop på golvet av illa dold ångest

sen sist jag ringde någon i panik.

Det är svårt att få siffrorna rätt
när fingrarna darrar och ögonen flimrar
och signalerna som inte besvaras av
Amanda eller Isabell besvaras åtminstone av någon
till slut
och i andra ändan undrar Cecilia om jag är ledsen
och under nästkommande 44 minuter vräker jag sorger över C

När telefonen ligger på sin plats igen
(när Petras hjärta och hjärna ligger på sin plats igen)
så går jag till sängs
efter att ha tillbringat en halvtimme (för mycket)
framför datorskärmen i meningslös väntan på dig.

Och redan när jag trycker av skärmen är allt förutbestämt
Så jag ligger i sängen med ödet framför mig,
i sin förpackning och inplastad.
Men efter en halv sida i boken försvinner förpackning och plast
och chokladbitarna
försvinner in i munnen, genom strupen och ned i magen.
Nötterna får det att ömma i mina tänder (och i strupen)

När tandborstningen är klar, efter chokladförpackningens sista bit är borta
så spottar jag inte chokladbrun saliv
utan färgen på tandkrämslöddret som försvinner ned i avloppet med vattnet
är blodrött.