Living and loving

Jag vill inte leva mer,
jag vet,
det låter brutalt.

Men sanningen är sådan ibland,

för visst ska man väl inte vara rädd för att sluta ögonen
rädd för att se saker som inte finns
för visst ska man väl inte vara rädd för att pausa musiken
rädd för att höra saker som inte finns
för visst ska man väl inte vara rädd för att släcka ljuset
rädd för att känna någons händer greppa om mina armar och ben, skaka hårt och länge, skaka tills jag gråter. Och när gråten kväver mina fantasifoster, då gråter jag istället tills jag skakar. Tills jag ligger på golvet utan att kunna röra mig och allt som finns omkring mig är
vaga skepnader
tysta röster
stilla monster

Jag tappar taget om mig själv mer och mer
och när jag brister ut i gråt,
för att de spelar Timo Räisänens "sixteen" på radio
eller för att jag känner Teodors parfym sväva i korridoren.

'Cause we were living and loving,
och sånt går ju inte när man är själv.