Perfekt betyder felfri

Igår fick jag tillbaka hörförståelsen från tyska, nationella.
33/34,
och ändå lämnade jag inte klassrummet nöjd.
Nej, jag kände mig fortfarande otillräcklig, inte bra nog,
inte perfekt.
Jag kommer aldrig bli perfekt,
inte i mina egna ögon. För perfekt för mig betyder felfri.
Jag kommer aldrig, aldrig bli felfri. Det är en sanning.

När blir man perfekt, kan man någonsin bli perfekt?
Kan man vara felfri?
Ja.
fulländad,
fullkomlig,
utmärkt,
felfri,
idealisk,
mönstergill,
otadlig,
oklanderlig,
bra på alla sätt,
tipp-topp,
mästerlig,
finemang,
utsökt,
utomordentlig,
hundraprocentig.
Ja, det är klart att man kan vara perfekt.
Men för min del är det ouppnåeligt ideal.

33 av 34 är inte felfritt, är inte perfekt.

Grå regndroppar speglar sig i mina ögon

Drip-drop, drip-drop.
Tårar faller från himlen, blöter ner och tynger en morgon fylld av
gröna blad och blommande träd. Den grå himlen känns varm och omfamnade, trots sin bleka grå färg så bullar den upp sig ovanför tallarnas toppar och håller löftet om att finnas där för mig varje dag och varje natt. Dagens väder klär mig förträffligt.
En ensam, orolig natt har förflutit. Så allena i min säng, i min säng som inatt tycktes mig enorm. En väldig bädd av ensamhet. Trots att jag fick knuffas med mina åtta kuddar, trots att jag fick trängas med mina dubbla täcken, så kändes min säng jättelik inatt.
Den extra filten hjälpte inte. Jag skakade fortfarande.
Det var en lättnad när digitalklockan efter otaliga blickar äntligen visade siffrorna 06:45, det var en lättnad att få lämna en säng vars sängkläder snodde sig kring min kropp likt ormar.

Får jag risk på dig?

Varför känns det som om världen fortsatt snurra sina vardagliga varv,
medan vi,
vi har totalt stannat upp. Satt fötterna i klistret och inte kommer loss.
Ska jag, eller ska jag inte
rycka och slita i dig, för att du ska komma loss?
Eller trivs du där, med fötterna stadigt på jorden,
där finns det ingen risk att du tar en chans,
där finns det ingen chans att du tar en risk.
Får jag risk på dig?

O befogat besviken

Idag fick jag tillbaka resultaten från engelska NP.

Det värker och skär i mig,
för jag vet att jag kunde gjort bättre.

Jag kan alltid göra bätte.

Tankevurpor

Jag snubblar och faller,
mina tankar är för farliga.
För högt satta förväntningar kanske fäller mig.
Och då står jag där.
Själv, men inte ensam.

En färglös tår

Nu.
precis nu är jag övertygad om att jag är trasig.
Det fattas bitar av mig,
eller det som ska vara mig som är oumbärliga.

och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Tankarna håller inte samma tempo som handlingarna.
Och plötsligt sitter jag där med ett halvskrivet sms,
för modigt för att skickas.
Ikväll ska jag ligga i sängen,
föreställa mig dina händer,
omsorgsfullt vandrar de längs min kropp,
väcker mig till liv igen.
Om jag lyssnar noga kan jag höra dig andas bredvid mitt öra
och känna din värme mot min hud.
På bussen, på den bussen som var varm i solskenet
blundade jag och tänkte på vad du sagt, vad du gjort, vad du tänkt.
Jag blundade hårare för att låta tårarna stanna där innanför.
Varför kändes allt så gråtigt nu?
Jag förstår inte mig själv, jag går vilse i min hjärna.
Jag vet inte vad jag håller på med,
men jag tror jag gör rätt.
Äntligen. .
Jag tror faktiskt att något har hänt. Jag tror jag har ändrat mig. Utan att märka det har jag liksom förändrats. Jag har den där lilla gnagande känslan kvar, att allt är fel. Inte nu, inte sätta allt själv på spel, för att uppfylla en dröm, när det finns tusen andra drömmar att uppfylla, utan att sätta mig själv, min familj, mina vänner, ALLA JAG ÄLSKAR på spel. För det är det jag har gjort. Så många relationer som har balanserat på den sköraste av trådar den här vintern...