Nu.
precis nu är jag övertygad om att jag är trasig.
Det fattas bitar av mig,
eller det som ska vara mig som är oumbärliga.
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
Tankarna håller inte samma tempo som handlingarna.
Och plötsligt sitter jag där med ett halvskrivet sms,
för modigt för att skickas.
Ikväll ska jag ligga i sängen,
föreställa mig dina händer,
omsorgsfullt vandrar de längs min kropp,
väcker mig till liv igen.
Om jag lyssnar noga kan jag höra dig andas bredvid mitt öra
och känna din värme mot min hud.
På bussen, på den bussen som var varm i solskenet
blundade jag och tänkte på vad du sagt, vad du gjort, vad du tänkt.
Jag blundade hårare för att låta tårarna stanna där innanför.
Varför kändes allt så gråtigt nu?
Jag förstår inte mig själv, jag går vilse i min hjärna.
Jag vet inte vad jag håller på med,
men jag tror jag gör rätt.
Äntligen. .
Jag tror faktiskt att något har hänt. Jag tror jag har ändrat mig. Utan att märka det har jag liksom förändrats. Jag har den där lilla gnagande känslan kvar, att allt är fel. Inte nu, inte sätta allt själv på spel, för att uppfylla en dröm, när det finns tusen andra drömmar att uppfylla, utan att sätta mig själv, min familj, mina vänner, ALLA JAG ÄLSKAR på spel. För det är det jag har gjort. Så många relationer som har balanserat på den sköraste av trådar den här vintern...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar