Det snurrar i huvudet.
Jag vet att det är hans fel, men jag försöker ändå skylla det på Conor. För han kan ta på sig allt som inte får plats inuti. Ingen gör det så bra som han. Ingen.
Jag antar att ingen längre förväntar sig att jag ska skriva. Inte jag heller. För jag vet, jag kan inte längre. Inte forma meningar som får er att tappa andan. Som ni läser i skräckblandad förtjusning.
Att komma hem var det bästa jag gjort. Jag raderade varje inlägg från de senaste tre månaderna för varje gång jag öppnade bloggen kände obehag. Att behöva läsa om det jag lämnat bakom mig. Frivilligt lämnat. Med glädje lämnat. Aldrig kommer återvända till.
Jag är lyckligare nu än jag var innan jag åkte.
