coughing colors

Det snurrar till.
Magen, huvudet, hjärtat.
Jag skäms.

Alla luftballonger som flugit längs din rygg.
Så sitter jag här, stirrar på en grå himmel.

Saknar dig litegrann ibland.

Tänker; kanske borde det inte alls vara såhär.
Men så har det kommit att bli. Och måste vara.
Fortsätta vara. Spotta ödet i ansiktet igen.

with your face turned to the bedroom-lamp

Ångesten. Tillbaka igen. Som en blöt filt lägger den sig. Över allt förnuft. Det går inte att andas. Och jag tänker; varför? Igen.

You said you weren't afraid to die.

Det är såhär det känns
att gå helt sönder.
Att falla samman.
Fast i en återvändsgränd
och inga ord kommer över dina läppar.

until i'm out of breath

Klarar det inte.
Tänker, du får inte.
Tänker, du måste ut.
Tänker, varför?

No one would riot for less

Ibland blir det bara för mycket.



Du vet att jag vill ha dig tätt, tätt intill mig. Jag bryr mig inte om din tomhet. Jag är lika tom själv. Så du säger att jag är fantastisk. När det enda som får mig att känna mig fantastisk är när du rör vid mig. Jag vet inte vad det är med dig. Men det är något. Något som ingen annan före dig har haft. Något som får mig att tappa bort mig själv litegrann. Och önska jag vore någon annan. Någon bättre. Men det spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är att jag ibland får ligga intill dig när du somnar. Och hur du utan att veta om det lägger armen om mig i sömnen. Mer än så begär jag inte. Mer än så vill jag inte ha.

Aldrig. Aldrig har jag känt mig så skyldig. För något jag inte har gjort. Något jag inte kan förändra. Hur kan man ha så ont. För någon annan.




so when your bones are broke and you're all alone
and the fog's so thick you can't see up close
just know that I will end up strangled, too

How wrong

Har sån ångest att jag inte längre kan sitta still.
Vad fan håller jag på med?

Time to pretend

Hade man kunnat stanna tiden hade jag nog stoppat min här. När pappa skulle bygga en sandlåda till mig, när ens grannar var ens bästa vänner och man inte brydde sig om att man hade en på tok för stor keps. När livet var lite mer bekymmerslöst.

one of those people

det växer och det bultar
sprider sig som en tumör
mellan skarpa höftben
och tunna nyckelben
vrider sig hatet hårt
kväver vad jag trodde
att jag sakta byggt upp

jag river sönder igen

allt detdär jag litade på
väcks till liv igen
i en kropp som känns
alltmer döende

att känna hjärtat slå
en känsla jag saknar

när du andas
intill mitt öra
tänker jag bara
att det är fel
hur ska jag kunna laga
allt det där trasiga
inuti utanpå och runtomkring

du viskar ord
som ekar mellan
ett tomt hjärta
och hjärnan
där ingenting längre
är förståeligt

Don't be so amazing or I'll miss you too much

So I just won't be late
The window closes, shock rolls over in a tidal wave
And all the color drains out of the frame
So pleased with a daydream that now living is no good
I took off my shoes and walked into the woods
I felt lost and found with every step I took

Je ne sais pas

Lyssnar på Je ne sais pas med Joyce Jonathan om och om igen, dricker förfärliga mängder te och går längre promenader än mina skoskav tål. Allt för att ta mig så långt ifrån verkligheten som möjligt.

Utan svar

Sitter fast.
Kommer varken fram eller tillbaka.
Får aldrig svar på Frågan.