Urblekt

Jag vill inte sova, jag vill inte äta.
Jag vill inte leva.
För vad spelar det ändå för roll nu,
när jag vet
att jag aldrig mer kommer få ligga i din famn, aldrig mer kyssa dina bara axlar.
Jag kommer aldrig mer ligga bredvid dig och känna värmen från din hud medan dina andetag följer mig in i sömnen likt en alldeles egen väktare.

Och ikväll hittade jag mig själv sittandes apatisk på golvet,
kinderna var våta som asfalten utanför fönstret,
vägen som himlen har släppt sina tårar över sedan världen vaknade.
Jag fann mig själv sittandes på den blårandiga mattan
och önska livet ur mig själv.
För Petra, du är värdelös.

Och medan jag tvättar händerna i handfatet tills fingrarna liknar russin
betraktar jag min spegelbild.
Två urblekta blå ögon möter min blick, och ansiktet, det är så tungt.
Inte ens mina nyvunna fräknar orkar lyfta det.
En grå, råfuktig kind med mörka ringar längs ögats underkant.
Och munnen, med mungiporna som envist pekar neråt.
För du är sjuk, sjukligt ful.

Nog för att Skejtaren var snygg,
men han är den tråkigaste någonsin.
Och jag vet,
det är ditt fel.
För nu
är alla tråkiga.
Utom du.