Det känns inte i hjärnan lika mycket som i kroppen.
En slags lättnad. Som att det säger
"Du kan göra vad du vill"
Men jag vet att det inte är sant, för jag vet hur det känns när ångesten och paniken växer inuti bröstet - oftast helt utan anledning.
Ibland får jag för mig att det aldrig kommer sluta,
och det är som en trygghet.
Att veta att vad som än händer i framtiden
så kommer jag alltid ha något att falla tillbaka på,
någon att vara.
En identitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar