Hjälp.
Jag mår så illa.
Det känns som hela världen står mig upp i halsen.
Ändå är jag bara hälften så förstående,
hälften så där,
hälften så betydelsfull,
som jag skulle vilja vara.
Eller är det jag som aldrig låter mig själv vara mer än just
halv.
Jag skulle göra allt som jag kunde, om jag bara visste vad jag kunde göra. Jag skulle ge dig allt du behövde, om jag bara visste vad du behövde. Men nu är det mörkt för mig. Gåtor. Det går inte i vars en ände av en telefon, att få allt förståeligt. Om det hade gått hade jag kanske varit bättre. Nu känner jag mig inte tillräcklig. Som om jag hade kvittat. Jag hoppas att det inte är så. För även om jag inte räcker till så hoppas jag det märks att jag försöker. Även om det bara blir till tafatta "men älskling..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar