(Nej, jag hatar nätterna, när allt kommer över mig. När jag druknar i floder av ångest. Huvudet är så fullt av tankar att man inte får fatt på en enda i det tysta mörkret. Ångesten fyller kroppen, jag kan inte andas. Allt jag kan göra är att krypa ihop i fosterställning och kippa efter luft med tårar bakom ögonen, tårar som stannar bakom ögonen. Jag försöker slå äcklet ur huvudet, men det hjälper inte, jag försöker nypa äcklet ur kroppen men den fungerar ju bara inte.)
Sen vaknar Henric.
Gråter du?
Hur mår du gumman?
Ja, hur mår jag?
Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Jag berättar om känslorna, jag berättar om hatet, ångesten, allt. Och du ligger bara där och håller om mig, klappar mig över huvudet och låter mig andas på din hals, lugna ner mig. Du säger att jag är duktig, du säger att jag förtjänar mer. Att jag kommer må bättre sen. Och ja, du har rätt. Jag kommer må bättre sen. Jag vill må bättre. Men mest av allt vill jag stanna tiden och ligga på ditt bröst, höra ditt hjärta, bli smekt över ryggen.
Resten av livet.
Jag vill inte förstå. Jag kan inte förstå.
Hur kan du älska mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar