Vad jag önskar att han stod utanför mitt fönster nu. Med axlarna uppdragna som han alltid har. Be mig komma med ut. För att han vill vara med mig. Kyssa mig och be om ursäkt för hur dum jag alltid är. Som alltid skriker och bråkar.
Men ingen står utanför i snön. Ingen saknar mig inatt. Önskar min hud intill sin egen. Och det närmaste en omfamning jag kommer är att lägga mig ned i drivorna. Hela staden är full. Hela staden är full av omfamningar. Men ingenstans syns spåren. Det är som ett tjock lager av damm. Som ingen vågat röra upp.
Trots att jag redan passerat gata efter gata skriker mina rastlösa ben efter mer. Som att det på något vis gick att gå ifrån känslorna. De är ändå alltid kvar när jag kommer tillbaka. De hänger över mig. Trycker ned bröstet när jag försöker resa mig. Så jag ligger där. Och ser siffrorna på klockan växla. Ser solen vandra förbi mitt fönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar