True colors

jag samlar på grus i skorna
och oavslutade meningar
finner tröst i det självdestruktiva och kan inte
sluta nedvärdera mig själv
för att känna mig lite mer värd
för hur ska man annars uttrycka sig
i en värld där vi vinglar fram
och tror att vi visst kan gå
men han sjunger
att dom måste lära sig gå
(för annars trillar vi och skrapar våra knän blodiga)
jag saknar kärleksbekännelserna
och alla lögner du dödade mig med
fast nu har jag lärt mig att dina ord
bara formades i brist på annat
och din förmåga att tala sanning var lika god
som din förmåga att få mig att komma två gånger i rad
medan solen lös in genom fönstret
på andra våningen där det stod två sängar i bredd
men jag kunde aldrig sova
för i min önskan att vara så nära dig som möjligt
hamnade jag i springan
som jag inte längre sover i sedan du lämnade mig
med mitt hallondoftande hår
på en station med bara två tågspår
och solen lös fortfarande men nu blåste vinden
i min mentala ensamhet
drogar jag svart kaffe tills jag får magsår
samtidigt som jag konstaterar att
mitt sockerintag varit lika minimalt
som din kärlek och jag känner mig
lika äcklad av vad jag ätit som
när jag fick veta att du bara var med mig
för du inte visste något annat
du var min första kärlek
och jag var inte ens din sista
för jag är lika övertygad som du är
att du är inte är kapabel att älska
någon annan än dig själv
med dina stora ord och gröna ögon