Vackra du

Jag är t-j-o-c-k i halsen som aldrig förr,
när ögonlocken faller ihop hettar det där bakom.
Febern hänger i luften,
precis som lyckan.

Så glad som jag är nu har jag inte varit sedan den 23:e juli skulle jag gissa.
Sista dagen med dig.
Nyss skickade jag iväg ett lite för modigt sms, men jag kunde knappast låta bli, jag har hållt mig hela dagen. Vill inte verka efterhängsen eller påträngande.
Men han är så fin-fin-fin.

Jonathan.

Jag smakar på ordet där jag går på gångvägen tillbaka till skolan,
jag smakar på ordet och ler för mig själv.
Han är så fin att det gör ont. Han är för fin för mig,
men fortfarande backar han inte, kliver bara vidare frammåt.
Och han snurrigt, röriga, vackra sms. När det vibrerar till i fickan, på bordet eller i sängen. När det vibrerar till och han vill veta hur jag har det, vad jag gör. När det vibrerar till och han undrar vad jag tänker på, vad jag vill.

Jag vill allt, allt, allt.
Men han vet inte.

Med armarna om honom, på honom,
i hörnet av Teaterladan i lördags.
Hjärtat slog hårt och fort,
liksom Kristian Anttilas komp.
För varje sekund så ville jag ha honom lite mer än sekunden före.
För varje sekund så fyller han upp mig känslan som jag trodde hade gått till sömns utan att ha för avsikt att någonsin vakna igen. Han fyller mig med
kärlek.

Och när Susanne säger åt mig att det är jag som har gjort mig förtjänt av honom så skakar jag på huvudet, för det är inte sant.
Jag förtjänar honom inte, men det vet han inte om än. Inte än...