Jag klänger mig fast vid morgonens vackraste färger

Kvällen tog inte slut när jag hade stängt av datorn och släckt alla lampor.
Kvällen började när jag med joggingskorna i handen smög ut genom altandörren.

Jag fyllde natten med mina rispiga andetag,
jag sprang med starka, lätta steg.

Vid Hammarsvägen stod cykeln jag hade lämnat där tidigare på dagen,
vid busshållplatsen.
Jag stoppade nyckeln i låset och vred om.
Klick, och låset föll tillbaka.

Jag tvingade på den tidigare så lugna, tysta natten mina snyftningar, mina hulkningar och den eviga hostan som retas med mig där jag satt på cykeln.
En lägre växel
betyder
fler varv på tramporna.
Mer jobb för benen.

Stubbar blev till män, buskar till hundar och avbrutna blommor till ormar.

Natten tog mig långt bort, eller var det egentligen jag som tog natten?
Tvingade mig på den, lät den ovillkorligt lyssna till mina desperata, yrande samtal med mig själv.
Inte förrän 31 minuter hade förflutit, inte förrän skriken i mig hade tystnat,
inte förrän jag hade vänt för att cykla tillbaka
såg jag hur morgonen blygt hade smugit sig fram, mellan rosenbuskar och björkar.

Nattens tusentals blågrå nyanser klädde sig istället i morgonens vackraste färger;
orange, aprikos, rosa och där vatten mötte mark låg strimmor av lila.
Fortfarande klängde blågrå molnsjok sig fast vid trädens toppar,
som om de var rädda att segla iväg med vinden, försvinna.

Och jag är molnsjoken inatt.
Jag är så rädd.
Jag klänger mig fast vid det jag föreställt mig vackert.
Jag är rädd att segla iväg och försvinna om jag inte får vara tillsammans med de vackra morgonfärgerna. Släpper jag mina morgonfärger, seglar jag då iväg till en Ingenhet?

Tanken på att jag skulle bli en ingen skrämmer mig.
Morgonfärgerna gör mig till en någon.