Tragiskt vacker

Tyvärr finns det inget kvar av nyponsoppan som var min middag ikväll.
Den hann bara ner, och sedan upp.
Jag hatar att spy.
Det är hemskt att sitta där, lutad över toalettstolen och se den glänsande vita bottnen i toalettstolen. Skräck över att inte veta vad som kommer och ner det kommer. När munnen sedan reflesxmässigt öppnas och man blir tom, tom, tom. Svetten och tårarna. De förbannade tårarna kommer fortfarande, trots att anledningen var logisk. Det var inget frammanat, ändå kom de hårda, tysta tårarna. Rullade över mina hettande kinder. Hängde där och dinglade innan de förtvivlat släppte taget och följde efter nyponsoppan.
Jag tryckte sakta ned spolknappen, hörde hur allt försvann iväg. Vred mig långsamt och satte mig på toalettlocket. Såg mig i spegeln, "Hur kan man se så tragiskt vacker ut med luggtesar klistrande mot panna, ögonfransar ihopklistrade av gråt?", tanken for genom mitt huvud. Jag satt där och kände mig ovanligt nog vacker.
Vacker och tom.
Jag borstade tänderna tills tandköttet brände, låste upp dörren och stapplade ut till matbordet. Slog mig ned, igen. Framför mig stod en halvfylld tallrik kvar. Smält grädde bildade ett virvlande mönster i den blaskigt röda soppan.