sönder

som ett slag i magen
som att tappa andan
som att försvinna in i

mörker.

nothing left to do but sleep

att jag inte kan sluta göra fel
är inte fakta värd att upprepas
det är en otvungen självklarhet
så snurrar varvet ännu en gång
med mig som ofrivillig passagerare
ständigt i febrilt sökande
efter ord och meningar
värda att yttras inför dig
för det gjorde ju aldrig skillnad
om jag fanns där eller inte
och du kände aldrig begäret
som ständigt äter mig inifrån
och mitt hjärta slår i tomhet
medan ditt slår för hoppet
du blir aldrig såhär ensam

kall som snö

ljuger igen och någon säger
ärlighet varar längst
och jag skrattar högt för högt
kanske sårar jag någon
men inte mig själv
jag borde skämmas
en känsla jag inte tycks förstå
jag nickar och ler
och önskar mig långt bort
samtidigt
kan jag inte släppa dig
och stänger inne dig
bland tusen andra

men i dig såg jag ljuset

ni har väl lärt er nu
att inte ta mig på orden
att inte lyssna på vad jag säger
eller se till vad jag gör
att när allting kommer omkring
är jag lika vilsen nu
som jag var då
lika tom
och lika fylld av längtan
hur språket
och ögonen
blev mitt bästa vapen
för att leva
överleva
och aldrig vara ensam

människor blir monster om ingen säger till

would take your breath away

du är en längtan
aldrig tillfredsställd
så infekterar du mig
min hjärna snurrar
och mellan lakanan
såg vi ut genom fönstret
lyser stjärnorna klarare
än de gjorde innan dig
slår mitt hjärta i tomhet
hos dig brinner inget hopp
du är som mig
när vi blundar
och vi dansar
i natten
virvlar snöflingor
och så kan jag inte minnas
när hur eller var
bara att du var där
med mig
med mina händer
i dina fickor
på en mörk tågstation
första gången
kärleken
sista gången
naiviteten
du är en bubbla som sprack

don't fall

du har stirrat dig blind
du har kännt ångesten

du har somnat med rösterna i huvudet som skriker om hur värdelös du är. du har gömt dig bakom mörka gardiner och du har vandrat mil längs nattsvarta gator. du har hållit andan och sett det flimra för ögonen. du har stirrat i marken. du har hittat på ursäkter. du har gråtit.
du har försökt fly och du har försökt gömma dig.

men allt du hatar, är inuti dig själv.

it's been a long time

har inga svar
bara frågor
som snurrar

vaknar ibland med tanken att du är borta
andas och inser, att du aldrig varit där
inte på riktigt. inte som jag vill ha dig.

föreställer mig hur du kysser mig
där halsen och axlarna möts

föreställer mig hur jag får somna intill dig
och medans du andas tungt
ser jag värmeljusen fladdra i taket

det kommer inte hända.
så jag somnar ensam igen.

coughing colors

Det snurrar till.
Magen, huvudet, hjärtat.
Jag skäms.

Alla luftballonger som flugit längs din rygg.
Så sitter jag här, stirrar på en grå himmel.

Saknar dig litegrann ibland.

Tänker; kanske borde det inte alls vara såhär.
Men så har det kommit att bli. Och måste vara.
Fortsätta vara. Spotta ödet i ansiktet igen.

with your face turned to the bedroom-lamp

Ångesten. Tillbaka igen. Som en blöt filt lägger den sig. Över allt förnuft. Det går inte att andas. Och jag tänker; varför? Igen.

You said you weren't afraid to die.

Det är såhär det känns
att gå helt sönder.
Att falla samman.
Fast i en återvändsgränd
och inga ord kommer över dina läppar.

until i'm out of breath

Klarar det inte.
Tänker, du får inte.
Tänker, du måste ut.
Tänker, varför?

No one would riot for less

Ibland blir det bara för mycket.



Du vet att jag vill ha dig tätt, tätt intill mig. Jag bryr mig inte om din tomhet. Jag är lika tom själv. Så du säger att jag är fantastisk. När det enda som får mig att känna mig fantastisk är när du rör vid mig. Jag vet inte vad det är med dig. Men det är något. Något som ingen annan före dig har haft. Något som får mig att tappa bort mig själv litegrann. Och önska jag vore någon annan. Någon bättre. Men det spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är att jag ibland får ligga intill dig när du somnar. Och hur du utan att veta om det lägger armen om mig i sömnen. Mer än så begär jag inte. Mer än så vill jag inte ha.

Aldrig. Aldrig har jag känt mig så skyldig. För något jag inte har gjort. Något jag inte kan förändra. Hur kan man ha så ont. För någon annan.




so when your bones are broke and you're all alone
and the fog's so thick you can't see up close
just know that I will end up strangled, too

How wrong

Har sån ångest att jag inte längre kan sitta still.
Vad fan håller jag på med?

Time to pretend

Hade man kunnat stanna tiden hade jag nog stoppat min här. När pappa skulle bygga en sandlåda till mig, när ens grannar var ens bästa vänner och man inte brydde sig om att man hade en på tok för stor keps. När livet var lite mer bekymmerslöst.

one of those people

det växer och det bultar
sprider sig som en tumör
mellan skarpa höftben
och tunna nyckelben
vrider sig hatet hårt
kväver vad jag trodde
att jag sakta byggt upp

jag river sönder igen

allt detdär jag litade på
väcks till liv igen
i en kropp som känns
alltmer döende

att känna hjärtat slå
en känsla jag saknar

när du andas
intill mitt öra
tänker jag bara
att det är fel
hur ska jag kunna laga
allt det där trasiga
inuti utanpå och runtomkring

du viskar ord
som ekar mellan
ett tomt hjärta
och hjärnan
där ingenting längre
är förståeligt

Don't be so amazing or I'll miss you too much

So I just won't be late
The window closes, shock rolls over in a tidal wave
And all the color drains out of the frame
So pleased with a daydream that now living is no good
I took off my shoes and walked into the woods
I felt lost and found with every step I took

Je ne sais pas

Lyssnar på Je ne sais pas med Joyce Jonathan om och om igen, dricker förfärliga mängder te och går längre promenader än mina skoskav tål. Allt för att ta mig så långt ifrån verkligheten som möjligt.

Utan svar

Sitter fast.
Kommer varken fram eller tillbaka.
Får aldrig svar på Frågan.

Imagine

Det finns tider jag saknar,
hemligheter jag aldrig skulle avslöja.
Tankar jag bara tänker ensam
och det finns förbjudna känslor.

Det var aldrig du,
bara tanken, idéen av dig.

You're messin' up my mind

Goodbye my lover

Känner mig förstörd.

Tom kalender men huvudet är fullt, på tok för fullt. Oförmogen att koppla av och kaoset i huvudet äter upp mig. Vaknade halv ett i ett bubbel av omöjliga känslor. Han sa "Jag vill bara ha dig, dig för mig själv". Så vände jag mig och det var inte längre natt. Det hade aldrig varit natt det hade varit en dröm. Så efter tre koppar te och en önskan om att gråta krokodiltårar kämpar jag ännu emot begäret jag känner för Dig.

Det är förfärligt fel, uppfriskande underbart och äcklande förföriskt. Allt på en gång.

These are the promises I can't keep

Nina Persson ligger på min förstaplats gällande kvinnliga, svenska musiker. Inte bara för musiken men för allt. Nu ska jag sätta ihop en spellista bubblande full med The Cardigans och A Camp!

En dag till

Nobody broke your heart,
you broke your own because you can't finish what you start

En bild jag sällan visar, och sällan själv ser på.

En del förstår nog varför.

Dom är uppe på taken

Puh, måste sova.
Känner mig febrig och öm i ögonen och för att kunna andas ordentligt smörjer jag in näsan med tigerbalsam. Laddar ett paket näsdukar intill sängen och hoppas vakna upp som en ny människa imorgon!

Hemligheterna bakom omeletten

Om jag är ensam så slutar det så gott som alltid med en omelett. Jag har nog redan skrivit detta, men i mina omeletter finns det tre saker som är outbytbara;

• OST, riven eller tärnad, går bra vilket som
• GRÖNA ÄRTOR
• VITPEPPAR, massor och massor av vitpeppar

Bara när jag gör omelett som brunch och jag inte riktigt hunnit vakna till utesluter jag ärtorna, det känns rätt så på nåt vis... Sen vet jag inte vad det är som gör det men mina omeletter håller sig aldrig hela, så det ser alltid ut som rörda ägg (eller vad det kan heta på svenska), men det är lika gott för det!

Idag hade jag kräftstjärtar, purjolök, gräslök, gräddfil och lite grädde i, och lite vatten.

Kom inte tassande med dina dräpande ord igen

Puh, det får bli en omelett nu, hur motvilligt det än känns. Jag vet ju att det inte borde kännas motigt, det ska inte. Det får inte. Men nu gör det ändå. Och klockan är redan åtta men det kan inte hjälpas. Så jaja.

Picknick

Härliga Ann-Sophie och Malin väljer te.

Jag. Och ja, jag har suddat bort finnen på näsan.
Fika-bordet uppdukat med fyra sorters kakor, två sorters saft, te och varm choklad.

Sara, Ylva, Lisa, Ann-Sophie och Malin. Fantastiska!

Check!

Aprilnatt med sprickor i hjärtat

Destruktiv
som jag är.
Måste jag
tänja på gränserna
helst
tills de spricker.
Eller lite till.
Kontroll
som har tagit mig
till sin slav.
Kväver jag allt
levande
inuti
utanpå
och
omkring mig.

Det är inget fast.
Ingen punkt.
Det här flutit ut
överallt omkring.
Breder ut sig.
Sipprar in i varje springa.

Knölar sig in som grus i skon
eller som myggbett på benet.
Skaver.
Förstör allt som hade kunnat
leva.

Det ända jag inte gör
av rädsla
att mista
kontrollen.

Jag förstör.

(Är det menat så?)

Squinting

Världen ser alltid lite bättre ut när man kisar.

But now you're giving advice as if you had the right to use a word like "love"

Hela låten.

Jag kan inte förmå mig att skriva något mer. Jag vet, att vad jag än skriver så hade Conor uttryckt det bättre än mig. Så jag låter bli.

Han är kärlek.

Omelett

Jag vill bara slänga in en liten grej om min omelett-kärlek. De tre viktigaste sakerna är; gröna ärtor, riven ost och vitpeppar. Sen kan man låta fantasin göra resten! Idag (inte omeletten på bilden) hade jag bacon och creme fraiche. Till omelett är det absolut godaste som finns cocktailtomater! Det blev dessert idag, en halv grapefrukt.
Nu känner jag mig verligen redo för toalettstädning!

Snölösa omfamningar

Vad jag önskar att han stod utanför mitt fönster nu. Med axlarna uppdragna som han alltid har. Be mig komma med ut. För att han vill vara med mig. Kyssa mig och be om ursäkt för hur dum jag alltid är. Som alltid skriker och bråkar.
Men ingen står utanför i snön. Ingen saknar mig inatt. Önskar min hud intill sin egen. Och det närmaste en omfamning jag kommer är att lägga mig ned i drivorna. Hela staden är full. Hela staden är full av omfamningar. Men ingenstans syns spåren. Det är som ett tjock lager av damm. Som ingen vågat röra upp.
Trots att jag redan passerat gata efter gata skriker mina rastlösa ben efter mer. Som att det på något vis gick att gå ifrån känslorna. De är ändå alltid kvar när jag kommer tillbaka. De hänger över mig. Trycker ned bröstet när jag försöker resa mig. Så jag ligger där. Och ser siffrorna på klockan växla. Ser solen vandra förbi mitt fönster.

I köket

Eh jag vet att jag är lite nördig. Men Ylvas Vilda Västerns Pancakes är för goda för att låta gå obemärkta förbi!

A tribute to Armando

Förra årets variant på...

KLASSISKERN!

Som jag saknar Armando! Idag när mamma plockade fram ett pussel och började fördela de tusen bitarna över bordet kände jag verkligen för att bara ringa och fråga om han hade lust att komma över men DET GÅR JU INTE och jag deppar ihop över det!

Vi kämpade oss igenom pusslet, eller mamma mest. Men nu tänker jag inte pussla förrän Armando kommer hem igen. Tänkte skriva att jag inte tänkte ha filmkväll heller men det verkar bara dumt. Filmkväll kan vara bra ändå, men blir alltid lite bättre med Armando :)

Så om du läser detta Armando, förbered dig på filmmaraton och tusen bitars-pussel. Självklart med Petras aldrig sinande intresse för bakning, haha!

Ånger

Jag känner mig som en skit. En såndär som andra människor pratar bakom ryggen om. Jag har alltid klagat på Simon. På vad han säger och vad han gör. Men. Det är kanske inte han som gör fel, kanske är det jag. Just nu känns det så åtminstone. Som att jag betedde mig som en skitunge. Att jag överdriver småsaker och drar allting till sin spets.
VARFÖR?
Jag har blivit vidrig. Jag skäms över mig själv. Att jag inte kan uppföra mig, inte ens när vi är tillsammans med andra. Jag har aldrig tänkt att han skulle kunna göra slut med mig, jag vet inte varför. Men som om jag på något sätt skulle vara bättre än honom. Men nu känner jag mig tvärtom sämre. Som att jag egentligen inte ens fötjänar att vara med honom.

Nu är jag livrädd att han inte ska höra av sig till mig. Imorgon, övermorgon eller dagen efter det. Att jag kanske sabbar alltihop för mig själv genom att skylla över allting på honom.

Åhhhhhhhhhhh.
Han kommer ju aldrig att läsa detta i vilket fall så...

Jag älskar honom.

Maybe we can make it happen... Baby.

Det dunkar. Mellan vänster och höger. Öra. Men I don't look back. Bara lite då och då. Inbillar jag mig. Att kanske, kanske. Du också tänker på mig. Ibland. Kanske. It hurts with every heartbeat. Jag vet ju. Du rusar. Framåt. Ägnar inte en tanke. Åt varken mig, eller dåtiden. Den tiden.

Nytt körkort då

Förra veckan dök mitt nya körkort upp i brevlådan. Heh. Det är ingen idé att försöka bortförklara... Jag har gått upp i vikt. Och bytt tillbaka till min gamla snedbena :) Jag tycker mina ögon ser sådär asiatiska ut, eller?

And I will keep you company for those days so long and black

Det snurrar i huvudet.
Jag vet att det är hans fel, men jag försöker ändå skylla det på Conor. För han kan ta på sig allt som inte får plats inuti. Ingen gör det så bra som han. Ingen.

Jag antar att ingen längre förväntar sig att jag ska skriva. Inte jag heller. För jag vet, jag kan inte längre. Inte forma meningar som får er att tappa andan. Som ni läser i skräckblandad förtjusning.

Att komma hem var det bästa jag gjort. Jag raderade varje inlägg från de senaste tre månaderna för varje gång jag öppnade bloggen kände obehag. Att behöva läsa om det jag lämnat bakom mig. Frivilligt lämnat. Med glädje lämnat. Aldrig kommer återvända till.

Jag är lyckligare nu än jag var innan jag åkte.