Rastlösheten krälar och kryper i mig
en känsla som man inte kan beskriva.
Ändå sitter jag här som förlamad.
Låt mig växa härifrån
nu är rätta tiden
att ta de stora stegen.
Se mig själv i ett annat sammanhang
med ett annat synsätt, annan attityd.
Utanför kommunens gräns skulle jag leva.
Och inte bara tappert försöka överleva.
1 kommentar:
vackert.
Skicka en kommentar