Du förlorade ditt krig du står ensam kvar

Jag är på botten.

Jag är helt apatisk inför det faktum

att medan jag tvingar tillbaka tårar,

att medan jag ljuger mig söndrig,

så seglar ett liv förbi.

Jag missar dag efter dag för jag är så uppe i mig själv.
Så rädd att förlora något som aldrig går att vinna.

Tårfrossa

Jag är så arg-så arg-så arg.
Jag vet inte på vem, om det är på mig, på honom eller på vad?!

Jag satt och tittade på bilddagboken, Jos hade lagt upp bilder.
Bilder på honom.
De hade varit i Göteborg och för varje bild blev sprack jag ytterliggare.
Jos är ju världens gulligaste, det är inte hennes fel att hon har lagt upp bilder på honom, de är ju kompisar. Det är bara mitt fel, att jag reagerar så dumt.
Jag sprack tills jag bara var var fragment av splitter.
Varenda tår jag samlat på mig rann ut genom mina ögon som nu var som vidöppna kranar. Fullt påskruvade och det forsade.
Jag grät,
tills jag spydde.
Sen grät jag lite till.

Jag skakade i kroppen likt feberfrossa.
Skakandes ställde jag mig i duschen.
Hoppades att vattnet skulle skölja bort alla minnen så jag slapp tänka mer.
För att jag tänker på är då, då, då.
Jag tvålade mig hårt med peelande tvål. De små kornen.
Jag gnuggade till huden hettade innan jag spolade med ännu hetare vatten.
Och trots det skakar jag fortfarande,
jag skakar, jag huttrar som om jag frös.
Men ändå, är det nästintill olidligt varmt.

Nu vill jag bara somna, låta det bli morgon.
Jag vill tillbaka till rutinerna, rill mönstret.
Jag vill tillbaka till skolan.
Och jag vill glömma dig.

Nej, det vill jag inte. Det vill jag aldrig.

Urblekt

Jag vill inte sova, jag vill inte äta.
Jag vill inte leva.
För vad spelar det ändå för roll nu,
när jag vet
att jag aldrig mer kommer få ligga i din famn, aldrig mer kyssa dina bara axlar.
Jag kommer aldrig mer ligga bredvid dig och känna värmen från din hud medan dina andetag följer mig in i sömnen likt en alldeles egen väktare.

Och ikväll hittade jag mig själv sittandes apatisk på golvet,
kinderna var våta som asfalten utanför fönstret,
vägen som himlen har släppt sina tårar över sedan världen vaknade.
Jag fann mig själv sittandes på den blårandiga mattan
och önska livet ur mig själv.
För Petra, du är värdelös.

Och medan jag tvättar händerna i handfatet tills fingrarna liknar russin
betraktar jag min spegelbild.
Två urblekta blå ögon möter min blick, och ansiktet, det är så tungt.
Inte ens mina nyvunna fräknar orkar lyfta det.
En grå, råfuktig kind med mörka ringar längs ögats underkant.
Och munnen, med mungiporna som envist pekar neråt.
För du är sjuk, sjukligt ful.

Nog för att Skejtaren var snygg,
men han är den tråkigaste någonsin.
Och jag vet,
det är ditt fel.
För nu
är alla tråkiga.
Utom du.

Hem

Jag grät.
Inte på morgonen, inte på stationeninte när vi sa hejdå och jag fick en puss i mitt vilda hallondoftande hår utan mellan Vänersborg och Vargön.
Det droppade krokodiltårar från mina ögon medan jag letade efter mitt fritidskort i väskan. Konduktören sa bara helt vänligt att jag kunde leta en stund så kunde han komma tillbaka senare.

Och när vi satt på stationen och väntade på tåget som för sista gången skulle ta mig bort från dig blåste vinden så mina ögon tårades, sa jag. Men de tårades av dig och inte av vinden, men jag tror du förstod det.

Inte så säker...

Jag minns att det sista jag tänkte innan jag somnade igår var "jag ger upp", jag funderade på att kliva upp och skriva det i mitten på ett papper i dagboken men lät bli eftersom jag redan hade varit upp två gånger, uppe och förvirrat dig.
Jag låg där i natten som långsamt ljusnade. Ena stunden tätt intill honom för att njuta in i vad jag trodde var det sista, nästa stund rullade jag över med ryggen mot honom och undvek att så mycket som snudda vid honom. Jag hoppades att han på ett mirakulöst sätt skulle vakna och vara alldeles pigg, han skulle läsa mina hopplösa tankar och sedan hålla om mig hårt och lova att aldrig någonsin lämna mig.
Det hände inte. Han sov.
Men vid ett tillfälle måste han ha vaknat till åtminstone en gnutta. Jag hulkade och snyftade, höll tillbaka och försökte släppa lös, på samma gång, alla stora tunga tårar inuti. Det var sannolikt de ljuden, eller mina vridande ben och skakande kropp som väckte honom. Sedan rev mina långa naglar längs med kroppen. Huden hettade. Han höll tag om mina armar, hindrade mig. Istället lät jag naglarna sjunka djupt in i huden, de gjorde märken som pulserade i en lång stund efteråt. När han höll i mig, tvingade bort mina händer för att jag inte skulle skada mig själv (Ja, det var precis vad jag ville. Jag ville riva djupa sår, blödande sår, längs nyckelben, överarmar, mage, lår) då lugnade jag ner mig. Han föll tillbaka in i sömnen med armarna fortfarande om mig. Jag låg vaken och kände skinnet bränna. I den stunden,

hatade jag mig själv
igen.