Maybe we can make it happen... Baby.

Det dunkar. Mellan vänster och höger. Öra. Men I don't look back. Bara lite då och då. Inbillar jag mig. Att kanske, kanske. Du också tänker på mig. Ibland. Kanske. It hurts with every heartbeat. Jag vet ju. Du rusar. Framåt. Ägnar inte en tanke. Åt varken mig, eller dåtiden. Den tiden.

Nytt körkort då

Förra veckan dök mitt nya körkort upp i brevlådan. Heh. Det är ingen idé att försöka bortförklara... Jag har gått upp i vikt. Och bytt tillbaka till min gamla snedbena :) Jag tycker mina ögon ser sådär asiatiska ut, eller?

And I will keep you company for those days so long and black

Det snurrar i huvudet.
Jag vet att det är hans fel, men jag försöker ändå skylla det på Conor. För han kan ta på sig allt som inte får plats inuti. Ingen gör det så bra som han. Ingen.

Jag antar att ingen längre förväntar sig att jag ska skriva. Inte jag heller. För jag vet, jag kan inte längre. Inte forma meningar som får er att tappa andan. Som ni läser i skräckblandad förtjusning.

Att komma hem var det bästa jag gjort. Jag raderade varje inlägg från de senaste tre månaderna för varje gång jag öppnade bloggen kände obehag. Att behöva läsa om det jag lämnat bakom mig. Frivilligt lämnat. Med glädje lämnat. Aldrig kommer återvända till.

Jag är lyckligare nu än jag var innan jag åkte.

Bones sinkin' like stones

Du är inget hot mot mitt välbefinnande längre.
Säg vad du vill men för mig är du skrapsår på knäna och kvävda skrik på hjälp. Du tröttnar visst aldrig. Att sparka mig i knävecken har blivit din fritidssysselsättning. Jag tror att du älskar att se mig nedbruten. Därför och enbart därför blir dina ord till lögner i mina öron. Därför och enbart därför tänker jag inte ägna ytterliggare en sekund att ursinnigt hata dina ord. Den dagen du förstår vad du gjort med mig och den dagen jag törs förlåta dig... Den dagen lär vänta ytterliggare ett tag.

Vi är förlorare

Hur skulle du kunna förstå
förstå att världen existerar
även utanför dina väggar
med blå tapeter och skrynkliga lakan
där tryggheten blandas med förakt
och andetagen alltid är tyngre
än de skulle varit någon annanstans.

Jag försöker skapa mening och sammanhang
men famlar blind mellan trädtoppar och vågskvalp
hur skulle du kunna förstå
förstå att för mig är världen redan ett lagt pussel
där du inte riktigt passar in
men jag filar, fortsätter fila
på dina hörn för att kunna sätta dig
i ett sammanhang och inte bara ha dig famlande
mellan trädtoppar och vågskvalp.