Du är inget hot mot mitt välbefinnande längre.
Säg vad du vill men för mig är du skrapsår på knäna och kvävda skrik på hjälp. Du tröttnar visst aldrig. Att sparka mig i knävecken har blivit din fritidssysselsättning. Jag tror att du älskar att se mig nedbruten. Därför och enbart därför blir dina ord till lögner i mina öron. Därför och enbart därför tänker jag inte ägna ytterliggare en sekund att ursinnigt hata dina ord. Den dagen du förstår vad du gjort med mig och den dagen jag törs förlåta dig... Den dagen lär vänta ytterliggare ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar