Fritt fram

No I won't do it some more, doesn't make any sense
If it can't be like it was, I've got to let it rest
I don't want what I did, I had a change of tense

Kanske sårar det mer,
när jag inte gråter efter dig.
Men jag kan inte.
För jag känner inte så.
Jag tror du känner igen det, snurret i hjärnan.

Önskningar

Jag såg en stjärna falla i söndags kväll.
När en stjärna faller får man önska sig saker.

Jag önskade bara en enda sak.
Det var inte en snyggare kropp.
Det var inte bättre betyg.
De två sakerna som jag brukade vilja ha allra mest.

Det finns bara en sak jag vill nu.

Jag vill vara med dig.

Skräcken

Jag blir faktiskt rädd på riktig.
Jag pratade nyss med dig om i fredags.
Hemska hemska fredag.
Jag hade en såndär vidrigt äcklig kväll som jag bara vill förtränga.
Och förtränga och glömma är enkelt,
eftersom jag faktiskt inte vet alls vad jag säger eller gör de där kvällarna.
Det gör mig rädd,
för mig själv.
Jag som behöver kontrollen, mister både
kontroll,
förstånd och
verkligheten de där kvällarna.
Jag minns bara hur jag grät och grät och grät.
Och hur jag till slut somnade av utmatning efter att ha kollat på
Amelie från Montmartre (för sjuttielfte gången).

Jag kan inte minnas
känslorna
orden
tankarna
handlingarna
tårarna

Sluta skrämmas!!
Jag vet att jag måste ha sagt kontiga saker,
saker som hade gjort vem som helst galen, arg, nervös eller bara irriterad.
Och ändå fick du, du av alla vackraste människor, utstå.
Men med vänner som sviker,och tårar som rinner, finns det bara en utväg.
En utväg som jag inte har något emot att ta.
För jag älskar att höra dina tröstande ord.
De läker bättre än något annat.
Du läker mig bättre än någon annan.

Men jag är fortfarande rädd.
För nästa kväll...

Droppen som fick glaset att rinna över

Nu har dett gått mer än ett år,
när ska jag släppa allt och leva endast för nu och sen,
när ska jag glömma då?
Går det överhuvudtaget?

Mån 13 mar 2006
Det var droppen som fick glaset att rinna över.
Men livet gavs till mig.
Ingen annan ska få ta det ifrån mig.
Jag bestämmer när det börjar och slutar.
Jag är inte klar med det här livet än.

Jag minns precis vad jag pratade om, känslan som fick mig arg men samtidigt så oändligt peppad. Jag minns mina tankar den våren. Tankarna som fick mig att bli den jag är. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag vet vem som la grunden för både skrattet och gråtet den våren. Jag hatade den människan, men jag älskade den om möjligt mer.
Jag får tillbaka känslan ibland.
När vårsolen kastar sina längtande strålar ner mot mitt vinterbleka ansikte.
När meldoierna som spelades spelas igen.
Tankarna upprepas, jag blir rädd.
Men jag var bara rädd.
Jag var rädd och ensam, ensam och rädd.
Aldrig arg, aldrig ångestfylld, aldrig hatisk.
Meningslösheten och hopplösheten fanns.
Men aldrig kände jag mig värdelös, värdelös som nu.

Är jag halv?

Hjälp.
Jag mår så illa.
Det känns som hela världen står mig upp i halsen.
Ändå är jag bara hälften så förstående,
hälften så där,
hälften så betydelsfull,
som jag skulle vilja vara.
Eller är det jag som aldrig låter mig själv vara mer än just
halv.
Jag skulle göra allt som jag kunde, om jag bara visste vad jag kunde göra. Jag skulle ge dig allt du behövde, om jag bara visste vad du behövde. Men nu är det mörkt för mig. Gåtor. Det går inte i vars en ände av en telefon, att få allt förståeligt. Om det hade gått hade jag kanske varit bättre. Nu känner jag mig inte tillräcklig. Som om jag hade kvittat. Jag hoppas att det inte är så. För även om jag inte räcker till så hoppas jag det märks att jag försöker. Även om det bara blir till tafatta "men älskling..."